Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

Lägenheter gav skolan nytt liv

Fyra meter i tak och stora gammaldags fönster – ­den före detta Afzeliiskolan i Alingsås är sedan ett par år tillbaka omgjord till bostadsrätter.Men i familjen Björkdahls lägenhet gör sig historien fortfarande påmind. — Man kan se att trappstegen är urgröpta av alla barnfötter som har sprungit här, berättar Susanna Björkdahl.

Ett stenkast från kullerstensgator, innergårdar och små trähus i Alingsås karakteristiska stadskärna ligger den tre våningar höga byggnaden som många Alingsåsbor känner som den gamla Afzeliiskolan. Skolan som invigdes år 1917, drevs till en början av Alingsås Landsförsamling innan den senare blev den del av kommunen. Och trots att den i dag är omgjord till lägenheter, och skolgården till parkering och planteringar, utmärker sig huset från omgivningen där det står lite för sig själv.

Susanna Björkdahl bor högst upp tillsammans med Stefan Björkdahl och sonen Hampus i en av husets 14 bostadsrätter. Den ursprungliga kalkstenstrappan fortsätter från trapphuset en bit in i deras lägenhet, och i trappstegen skymtar en och annan fossil fram.

— Det är ganska häftigt att de har bevarat bitar av den gamla trappan. Man kan se att stegen är lite urgröpta av alla barnfötter som har sprungit här genom åren, säger Susanna.

Lägenheterna stod färdiga för inflytt år 2008, och även om de själva inte har gått i skolan eller känner någon som har gjort det, träffar de ofta människor som har en anknytning till den.

— När vi har bjudit hem folk har det blivit diskussioner om vad det var just här, där vår lägenhet ligger. En del menar att det var en bildsal andra säger att det var slöjd, vi vet inte riktigt. I den här byggnaden har människor upplevt mycket saker, det är den stora skillnaden jämfört med om man köper nytt, säger Susanna.

Lägenheten är 150 kvadratmeter och det är över tre meter högt i tak, men skolsalskänslan är helt och hållet borta. Däremot bidrar snedtak, skrymslen och nischer till att inget rum är det andra likt.

— Vi blev sålda på den direkt. Det man fastnade för är att den är ganska så annorlunda. Det är stora gamla fönster och mycket vinklar och vrår. Men det gjorde också att den var ganska svårt att möblera, vi var tvungen att tänka till lite extra, säger Stefan.

Innan de flyttade hit bodde de i villa i en annan del av Alingsås, och det enda av trädgården som de egentligen utnyttjade var uteplatsen, berättar Susanna. Nu har de bott i lägenheten i sju år, och med två stora balkonger på var sin sida av lägenheten, har de inte saknat villalivet.

— Att dricka morgonkaffet där på helgen är helt fantastiskt. Man ser hur folk och bilar rör sig där nere, men här uppe är det helt tyst. Det enda man hör är lite fågelkvitter.

Henrik Johansson som är entreprenadingenjör på Peab, och höll i ombyggnationen, berättar att tanken mycket riktigt var att bevara så mycket som möjligt av det gamla, samtidigt som de ville höja husets standard. De har till exempel renoverat de ursprungliga fönstren och bytt ut glaset till ljudisolerat och energisparande glas. Men att bygga om en gammal byggnad till något nytt kräver en del improvisation.

— Det är många saker som inte kan lösas på ritbordet utan det får klaras ut på plats, berättar han.

De valde också att behålla så mycket som möjligt av takhöjden, i lägenheterna på bottenplan är den omkring fyra och en halv meter. Och att familjen Björkdahls lägenhet har så annorlunda rum och vinklar kan förklaras med att de har fått anpassa rumsindelningen efter de befintliga väggarna.

— Det var ju lektionssalar som vi gick in i, och det som avgränsade lektionssalarna var både brandisolerade väggar och bärande väggar, så dem har vi behållit i ganska så stor omfattning.

Till bostadsrättsföreningen hör även två andra hus, ett nybyggt hus, samt ett lägre trähus som sägs vara Alingsås äldsta skolbyggnad. Beslutet om att bygga huset som kallas för Klockarebolet togs år 1816, och tanken var att det skulle fungera som bostad åt Landskyrkans klockare. Både Afzeliiskolan och Klockarebolet ligger nämligen på marken som under 1800-talet tillhörde prästgården, och intill den väg som ledde från stadsgränsen till Landskyrkan. Redan från början utnyttjade man ett rum i Klockarebolet till skolundervisning för landsförsamlingens barn, men snart började hela byggnaden att utnyttjas som folkskola.

När barnskaran växte byggdes skolan ut vid ett flertal tillfällen, tills man år 1846 rev den helt och hållet och byggde upp ett nytt större hus på samma plats. När Peab skulle bygga om den till lägenheter, hade de helst velat bygga upp den från grunden igen.

— Den var i ganska så dåligt skick så det hade varit bättre att riva den och bygga upp ett precis likadant hus på nytt. Men eftersom det är från 1800-talet, ville man verkligen ha kvar det från kommunens sida, berättar Henrik Johansson.

För fyra år sedan flyttade Olle och Lisbet Larsson från ett hus på landet i Skepplanda till en av de fyra lägenheterna som ligger i den äldsta skolbyggnaden. Lisbet berättar att hon alltid har tyckt om Alingsås med dess små kaféer och smågator.

— Vi hade en 3 700 kvadratmeter stor tomt som vi var ganska trötta på. Och så längtade vi efter att komma in till stan. Att kunna gå ut och äta lite god mat eller gå på bio, och inte behöva köra överallt.

Särskilt förtjusta blev de i rummet som de idag använder som kombinerat kök och vardagsrum. Här öppnandes vinden upp efter ombyggnationen, och i vardagsrumsdelen är taket sex meter högt. Och både Olle och Lisbet tycker det är spännande att huset har hyst så många verksamheter genom åren.

— Så fort man berättar var man bor, så säger folk att där gick jag på dagis eller där var jag hos tandläkaren, så det har tydligen varit väldigt mycket här. Jag kan tycka att det finns en speciell energi i huset, men det är känns bara positivt. Det skulle vara roligt att få reda på lite mer om vad som har varit här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.