Idealen lever på den röda ön

ANNONS
|

Utsikten över havet skiftar ständigt när man går över Sjumansholmen. Varje stuga har sin egen vy. På ena sidan ligger Donsö. På andra sidan öppna havet, Tistlarna och Vinga.

– Det här är mitt andningshål. Att bara vara; att det inte alltid måste hända något; att nöja sig med att titta på svanarna som kommer med sina ungar. Havet här är fantastiskt – jag släpper alla problem här ute, säger Gunilla Jansson.

Gunilla är ordförande i Sommarön Sjumansholmen ekonomisk förening.

– Jag har tillbringat alla mina barndoms- somrar här och ju äldre man blir desto mer inser man vilken otrolig förmån det är att få bo så här, lägger hon till.

ANNONS

När Gunilla och hennes man Benny fått barn fick de första tjing på den här stugan 1993. De har moderniserat och byggt ut lite, annars är det samma stuga, grå som berget, alldeles vid strandkanten.

Sjumansholmen är en ö för dem som har stugor här och deras vänner. Tillfälliga besökare hittar inga badstränder, ingen butik och inget café.

På ön finns en sammanhållning med gemensam bastu och dansbana, och man firar midsommar och har kräftskiva tillsammans. Fyra arbetsdagar om året är avsatta för att underhålla det gemensamma, till exempel reparera stigarna på ön.

Ön ägs av Donsö bys samfällighetsförening och arrenderas av den ekonomiska föreningen. Stugägarna får bygga max 60 kvadratmeter plus en tio kvadratmeter stor friggebod och arrenderar enbart de kvadratmeter stugan står på, all annan mark är gemensam.

Bara halva ön är bebyggd, ön var tidigare militärt skyddsområde och försvaret krävde att västra sidan skulle vara obebyggd och nu är det området naturreservat.

På den andra halvan av ön står stugorna tätt. Här finns nu 31 stugor och Gunilla tror att det nog inte blir fler, det finns inte plats.

Sjumansholmen är ett sommarparadis, det är ingen som övervintrar på ön.

ANNONS

– De flesta stugorna är inte isolerade för vintern och vatten finns året om bara vid bryggan där skärgårdsbåten lägger till, säger Gunilla.

Sjumansholmens historia är tätt förknippad med kommunisterna.

Redan 1929 arrenderade kommunistpartiet, SKP, Sjumansholmen för att ha barnläger.

1933 fick verksamheten fastare former, föreningen Arbetarbarnens ö bildades. Det var hårda tider och det pågick en stor byggnadsarbetarstrejk. Strejkande byggnadsarbetare byggde ideellt en förläggning, den så kallade bungalowen, och en matsal.

Verksamheten gick runt med ide ellt arbete och insamlingar, men avgörande var bidrag från FCO, Fackliga centralorganisationen, föregångaren till dagens LO-distrikt.

1935 förlorade kommunisterna majoriteten i FCO och bidragen upphörde. Det året var också det sista för koloniverksamheten.

Men under kolonitiden hade vuxna kommunister och andra arbetare börjat tältat på ön.

– Snart började de bygga små masonitkåkar, berättar Gunilla.

Att det inte var lyxigt kan Silva och Ingemar Andersson berätta.

– Vi köpte vår första stuga här 1951, den var 2,20 x 1,30. På dagen kunde vi fälla ned överslafen och då blev underslafen soffa. Garderoben var 20 cm bred och i ena hörnet fanns ett bord med köksskåp under. Det gick bra när man var 20 år, säger de.

ANNONS

I början på 50-talet diskuterade man på ön vad som skulle göras med den gamla kolonibaracken. 1953 beslöt man att den skulle bort.

– Jag och en kompis köpte den och rev den med spikutdragare så att plankorna blev hela. 1955 byggde jag och kompisen var sitt hus med virket, berättar Ingemar, som fyllde 80 i somras.

Ingemar och Silvas stuga på 40 kvm är fortfarande nästan som den var då, men en liten altan med tak har byggts in till ett rum och stugan har tilläggsisolerats. Altanen byggdes 1968 och en friggebod kom senare.

– Och vi har varit här varenda sommar, säger Silva.

Förr bodde fruarna och barnen hela sommaren på ön, männen bara på helgerna utom på semestern.

Det var mycket mera barn och liv och rörelse här då, säger Silva.

Länge gick det inga skärgårdsbåtar till Sjumansholmen.

– Vi karlar tog båten från träpiren på lördag middag till grannön Kårholmen, gick över ön, rodde hit och kom hit vid fyratiden. Sedan tog vi samma väg tillbaka på söndag middag, berättar Ingemar.

Förr var det primitivt Sjumansholmen, ön fick ingen el förrän sent på hösten 1981

ANNONS
ANNONS