- Inför Rannebergen känner jag fortfarande eufori, säger Gunnar Werner som när han var ung arkitekt ritade miljonprogramsomården.
- Inför Rannebergen känner jag fortfarande eufori, säger Gunnar Werner som när han var ung arkitekt ritade miljonprogramsomården.

Han är stolt över miljonprogrammet

ANNONS
|

Läs också: Dyr renovering att vänta

Gunnar Werner börjar med att visa terrassen utanför köket i 30-talsvillan. Han har byggt den själv och konstaterar att det nästan är roligare att bygga än att vara arkitekt. På vardagsrumsbordet finns ett Pippispel. Barnbarnen har hunnit bli fyra stycken. I höstas var han sjuk och låg inlagd under tre månader. När han kom hem igen bjöd han in alla grannarna, 45 stycken, på fest.

- Det var ett mentalt glädjeskutt, säger han.

Nu syns inte ett spår av sjukdom eller trötthet. Datorn surrar i köket och på matbordet ligger tre volymer med ritningar och minnesanteckningar över ett långt liv som arkitekt.

ANNONS

Vi ska prata om miljonprogrammet, han är en av hjärnorna bakom det. 1957 började han jobba på White och under 1960- och 70-talen var han med och ritade Hjällbo, Hammarkullen, Gårdsten och Rannebergen.

- Inför Rannebergen känner jag fortfarande eufori. Där hade vi lärt oss att bemästra byggsystemet. Vi la husen som en krans runt en naturlig park. Där föll pusselbitarna på plats, säger Gunnar Werner.

Barnens behov i centrum

Han betonar att den tidens arkitektur byggde på forskning och att barnens behov stod i centrum.

- Att skilja på barn och trafik var ett axiom. Det farliga och bullriga skulle ligga på utsidan och de skyddade innergårdarna vara till för barnen. Köken och balkongerna riktades inåt för att man lätt skulle kunna hålla uppsikt över barnen.

Han tycker att miljonprogrammet är orättvist utskällt och förtalat.

- Visst kan det vara brist på variation, men jag är stolt över det vi gjorde. Vi hade det bästa för ögonen.

De områden han tror kommer att stå sig allra bäst genom åren är ändå de som byggdes under 1950-talet, precis före miljonprogrammens standardisering. I Björkekärr, Kortedala och Järnbrott ser han kvaliteter och variation som han kan sakna från de hetsigaste byggåren tio år senare.

ANNONS

- Då kunde någon från Bostadsbolaget komma och stryka i våra förslag och säga "Vi har inte tid, nu kör vi". Skalan var gigantisk, när Angereds centrum planerades skulle det bli tio gånger större än Frölunda torg är idag.

Det han uppskattar med 1960- och 70-talet var den aktiva bostadspolitiken och han kan sakna "gråsossarna" från de här åren.

- Visst var de politiker, men också humanister på sitt sätt. De visste hur människor ville ha det. Alla hade rätt att få en bostad. Nu är det i stället plånboken som gäller. Det är åt helvete, rent ut sagt.

Sovrummen glöms bort

När han ser många av dagens bostäder på mässor och i tidskrifter undrar han över de öppna planlösningarna.

- De lägger stor vikt vid en köksö, men sen går det inte att möblera sovrummen. Jag kan sakna Bostadsstyrelsen.

Under 1980-talet tog marknaden över bostadspolitiken, hävdar Gunnar Werner. Nostalgin blommade med marklägenheter och träfasader.

- Mycket av det vi stod för skrotades och hånades. Det blev en vulgärdebatt. Jag tycker att politiken släppte efter för mycket. I dag kan man undra vart bostadspolitiken har tagit vägen.

Cirka en tredjedel av bostäderna från miljonprogrammet har renoverats. Resten är kvar.

ANNONS

Har du några råd till arkitekterna som ska arbeta med dessa områden?

- En del områden blev aldrig färdigbyggda. De behöver tillägg för att skapa sammanhang och minska känslan av enklav. Jag tycker att det är viktigt att lägga mer fokus på de behov som finns och ägna sig mindre åt runda fönster och annan "gladarkitektur".

Gårdalänken är genial

När vi är på väg ut tar han fram ett par rullar i hallen och brer ut. Det är skisser för en station i Gårda.

- Gårdalänken är genial, jag förstår inte varför politiker och tjänstemän håller fast vid Västlänken.

Det är snart 20 år sedan Gunnar Werner gick i pension, men engagemanget och intresset för samhällsbyggnad finns kvar.

ANNONS