"Men var skall den hänga? Finns det någon tom plats kvar i rummet?" är repliker som Per-Erik Arnell på Galleri Aveny ofta hört under åren. Hans råd är:
Var brutal. Plocka ner alla dina tavlor och skapa en tom golvyta lika stor som den väggyta tavlorna har till sitt förfogande. Lägg sedan ut dem och pröva dig fram tills du blir nöjd.
Frågan är bara hur man blir nöjd. Många av oss har säkert upplevt att älsklingstavlan aldrig kommer till sin rätt hur mycket vi än trixar och placerar om. Är det något fel på den och varför lyckas grannen få sin (ja förlåt) hötorgskonst att verka intressant?
Per-Erik har ett, som han säger, idiotsäkert tips: Häng efter centrumlinjen. Det betyder att du längs väggen "drar", en tänkt vågrät linje, låt säga 140 cm ovanför golvytan. Sedan väljer du en tavla som du vill ha i mitten och "hänger" den på linjen. Är tavlan 40 cm hög hamnar 20 cm ovanför linjen och 20 cm nedanför.
Övriga tavlor placeras sedan efter tavlan i centrum, häften över och häften under den tänkta linjen.
På det här sättet undviker du känslan av gardinupphängning övre kanten på alla tavlor hänger lika långt från taket. Och du slipper den taggiga och stela linje nertill som lätt uppstår när tavlornas nedre kant hänger lika långt från golvet.
Per-Erik liknar blickens svep över rummets väggar vid en resa.
Men det får inte var som att åka tåg utan mer som att bäras fram av en mjuk vågrörelse. Då och då gör man ett stopp. Vad är det där?
För att uppnå den känslan behövs något mer.
Du bygger inte bara med balans utan också med färg.
En grundregel är att blanda ljusa och mörka tavlor. En annan är att inte hänga en svart, mörk, tavla längst in i ett hörn. Det drar ner hörnet.
Talar vi om färg måste vi också tala om ljus. Dagsljus och artificiellt ljus. Och om det gäller en oljemålning eller en glasad litografi.
Här gäller regeln att glasad konst aldrig bör hänga mitt emot ett fönster. Detta för att undvika störande spegeleffekter i glaset. Glasad konst skall ha sidoljus. Oljemålningen däremot tål mycket väl att hänga mitt emot en fönstervägg.
Men, all konst tål inte att bada i ljus.
Akvareller bör inte utsättas för mycket dagsljus. Vissa pigment, gult i synnerhet, bleknar. Överhuvudtaget bleknar allt som är gjort på papper. Det är en anledning till att man på vissa utställningar täcker för dyrbar konst.
Och på tal om akvareller häng dem aldrig i rad. Det blir en enda lång gäspning.
Visst kan vi lära oss att framhäva och lyfta fram med hjälp av ljus och rymd men ibland är det som att det inte räcker. Oljemålningen är inte som den var hemma i konstnärens ateljé där ljuset flödade in från de stora takfönstren. Vi kan hylla Skagenmåleriet och drömma om att äga en målning som kommit till i det ljuva Provence men vi kommer aldrig att uppleva den med konstnärens ögon. Det blå får en annan ton hemma i våra vardagsrum.
Mest "rättvisa" görs därför ofta den konst som kommer till i konstljus.
En annan fråga är om man måste ha tavelbelysning. Per-Erik är tveksam.
Själv har jag ingen men så bor jag också i ett modernt hus. Men i en mörk lägenhet med djupa fönsternischer kan det kanske vara kul att någon gång på dagen se sina tavlor.
Även valet av belysning är en konst. Man bör gå varsamt fram för att inte skada (bränna) duken.
* Satsa på så svagt ljus som möjligt, gärna lågenergi.
* Placera ljuskällan en bit, minst en meter, från tavlan.
* Undvik ljus på glasad konst och du slipper spegeleffekter.
Så långt verkar allt ganska enkelt. Det verkligt svåra uppstår när man plötsligt ställs till svars för det man valt. Av någon outgrundlig anledning kan enkla frågor som "Vad föreställer det där?" och "Det måste vara något du ärvt ?" såra djupt in i själen.
Det stämmer, det du har på dina väggar är en sorts striptease. Du visar en del av dig och vad du tycker om. Och här måste du stå på dig. Man skall få ha den konst man tycker om oberoende av dess ekonomiska och konstnärliga värde. Därför är det viktigt att du kan försvara det du hänger upp på väggen.
Hur då?
Att du har en relation till din konst. Det är en av anledningarna till att jag alltid vill att konstnären skall vara med vid vernissagen och gärna dyka upp då och då. Kanske växlar man några ord som man senare kan referera till.
Valet av konst handlar om minnen om hur den kom i vår ägo. Den kan rättfärdigas med allt från raljerandet över moster Agdas underbart hemska smak till att "jag har träffat konstnären och han sa att..."
När vi besökte Per-Erik Arnell i hans galleri var konstnären Torsten Jurell i full färd med att hänga sina tavlor och placera ut sina skulpturer, alla vilande på små podier (hyllor) eller socklar (små "bord" med gracila ben).
Inredningstrenden med få handplockade ting har gjort att skulptur inte längre enbart förknippas med det offentliga utan även med det privata.
Men, säger Torsten Jurell, det finns fortfarande en fördom "Det har vi inte plats med". Många tror att skulptur kräver stora ytor och det är en missuppfattning. Som när det gäller tavlor handlar det om ramens betydelse att skilja bilden från omgivningen.
Den ram man arbetar med för att framhäva en skulptur heter rymd, luft, frihet. Torstens socklar och podier föll vi direkt för men blir det inte himla dyrt?
Inte alls. Ofta billigare än att rama in en tavla. En sockel kan man få för en 300 kronor hos den lokala smeden och podiet är fejk. En tunn hylla som försetts med en ram för att verka vara av massivt trä.
Vilken typ av ljus är bäst när det gäller skulpturer?
Släpljus eller liten spotlight.
Händer det att du blivit besviken när du sett hur dina alster placeras?
Det har hänt men då har det varit i offentlig miljö. Jag kan sakna ett skönhetsråd som griper in. Men med hemmiljö är det annorlunda. De flesta som tar steget och köper en tavla eller skulptur har i regel en känsla för det rätta. De vill forma sin miljö och fylla betraktaren med lust.
Visst är känslan inför en tavla/skulptur något högst personligt liksom platsen där den skall avnjutas. Ändå är det inte alltid självklart hur den bäst kommer till sin rätt.
Måste till exempel den finaste och största tavlan hänga över soffan?
Den skall i varje fall inte vara det första man ser när man kommer in i rummet, säger Per-Erik. Låt den istället bli en överraskning när du vänder dig om eller tittar runt hörnet.
Tyvärr har det i homestylingens spår gått slentrian i hur vi dekorerar våra hem. En färgklick över vita soffan. Inga privata bilder. Inget som sticker ut. Könlöst. Mäklarnas iver att skala bort det personliga har blivit trend, menar Per-Erik Arnell.
Och heminredningsprogrammen i tv späder på. Man hänger inte upp en bild för bildens egen skull.
