Glaset på farfars bord

ANNONS
|

Varje dag går Thomas Lindblad på loppis. Det är rutin och det ger ofta utdelning. Han köper sådant som säljarna inte vet så mycket om. Anonyma plastföremål. Gamla senapsglas. Rostfria kastruller.

Den samlarpassion och nyfikenhet som driver honom att ta reda på historien bakom föremålen har resulterat i flera böcker och otaliga museiutställningar om våra vardagsting. Senaste boken, som han skrivit tillsammans med Anna Livén West, heter Funkisglas (Signum) och handlar om det vardagliga, massproducerade glaset. Det glas vi levt med varje dag under 1900-talet, men som aldrig fått samma uppmärksamhet som konstglaset.

Vi träffar Thomas Lindblad i en källarlokal i Stockholm, där han förvarar delar av sina samlingar. Det vill säga, det som inte för tillfället befinner sig på olika utställningar runt om i landet.

ANNONS

Glaset på hyllorna ger genast en ilning av igenkänning. Filbunken från mormors sommarstuga, förvaringskärl med lock från Gullaskrufs glasbruk i en lindblomsgrön färg och skopor till gamla speceriskåp som många vuxit upp med.

– Jo, nästan alla känner ju igen föremålen. De har funnits i alla svenska hem, men de har ändå varit väldigt anonyma, säger han.

Vem visste till exempel att Edvin Ollers ritat senapsglas åt Slotts, med dekorer i utpräglad art deco-stil? Eller att Wilhelm Wagenfeld, känd från Bauhausskolan, ritat förvaringskärl – inspirerade av Electrolux förvaringslådor med lock?

Ett av de vanligare glasföremålen i mitten av 1900-talet var just förvaringskärl med lock, specialritade för att passa i kylskåp. De började produceras åt Electrolux kylskåp 1930, och fortsatte att tillverkas i drygt 25 år.

– När de började produceras var kylskåpen ganska ovanliga och något exklusivt. Och även förvaringslådorna var dyra. Ett set med förvaringslådor kostade sju kronor, vilket var mer än de flesta glasarbetarna tjänade på en dag, berättar han.

I dag börjar förvaringslådorn a bli attraktiva på andrahandsmarknaden igen, speciellt de tyska under namnet Kubus, som alltså ritades av Wilhelm Wagenfeld.

ANNONS

– De kan kosta 10 000 kronor. Det lustiga är att efter kriget köptes rättigheterna av ett danskt glasbruk som fortsatte producera samma lådor i många år. Dem kan man hitta för några tior på loppis i Danmark. Det enda som skiljer dem åt är två små kryss i ett hörn, berättar Thomas Lindblad.

Andra för tiden nya bruksföremål var till exempel citruspressen. Importen av citroner drog igång på allvar under första hälften av 1900-talet, och självklart behövdes en citruspress i varje hem. Det tillverkades mängder i pressglas.

Föremålen som sådana berättar en historia om våra liv och våra vanor. Ur det perspektivet är den massproducerade varan mer intressant än den exklusiva.

I Sverige kulminerar tillverkningen av pressglas på 1940-, 50- och 60-talen, för att sedan helt försvinna till låglöneländer. Samma sak sker med plastföremålen och de rostfria bruksföremålen, berättar Thomas. Hans nästa projekt handlar om rostfritt. Men det är en annan historia.

  1. Metoden att pressa glas i formar uppfanns i början av 1800-talet i USA.
  2. I Sverige var man först med att producera pressglas på Rejmyre och Skönviks glasbruk år 1837.
  3. Metoden var genialisk, man fick form och dekor samtidigt, och ingen kvalificerad personal krävdes. Det var ungefär som att grädda våfflor.
  4. Till en början var glasmassan av dålig kvalitet, vilket doldes av mönstret på formarna.
  5. Under 1900-talet blev glasmassan av bättre kvalitet. Färgat glas blev åter populärt, till exempel en lindblomsgrön färg som bland annat tillverkades i stora mängder på Gullaskruf.
  6. Somliga gröna glas fick sin färg av uranoxid, som alltså var radioaktiv. Föremålen lär ge utslag vid mätningar än i dag.
  7. Pressglaset kallas ibland för ”fattigmanskristall”.
ANNONS