Linoljefärg har blivit ett kvalitetsbegrepp för många. Alla färgfabrikörer med känsla för kommers har egen linoljefärg i dag.
Men så har det inte varit så länge. Byggnadsantikvarien Göran Gudmundsson som drivet Gysinge
centrum för byggnadsvård kan fortfarande påminna sig hur det var på 70-talet när han själv just köpt hus som behövde rustas upp.
- Jag hittade en burk linoljefärg längst in på hyllan i en färgaffär i Delsbo. När jag skulle betala konstaterade expediten att "då var den epoken slut". Jag hade köpt sista burken, och man var helt enkelt glad över att bli av med en så omodern färg, berättar Göran Gudmundsson.
Redan på Michelangelos tid
På fabriken Engwall & Claesson i södra Stockholm tillverkar man
linoljefärg på samma sätt som under de senaste 80 åren. Och det är faktiskt inte speciellt länge med tanke på hur lång tradition färgen har. Redan på Michelangelos tid använde de stora målarna linoljefärg som konstnärsmaterial. Och i Sverige började vi måla fina byggnader med linoljefärg redan på 1100-talet. Men det var först under senare delen av 1800-talet som utvändigt snickeri började målas med linoljefärg i större omfattning.
Erik Nyholm på Engwall & Claesson säger att efterfrågan var försvinnande liten under 30 års tid, från 60-talet och framåt. Då var det mest gamla kyrkor och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader som målades med linoljefärg.
Det bästa för fönster
Tack och lov för det. För plastfärgen som visserligen var lätt att använda och som inte krävde några lösningsmedel var inte alltid så lyckad på gammalt trä. Fel använd fick den fasader, staket och gamla fönster att ruttna fortare än kvickt.
- För ett trähus med furu som byggnadsmaterial skulle jag rekommendera linoljefärg, även om det var en nybyggnation. Och fönster mår alltid bäst av linoljefärg, säger Erik Nyholm.
Linoljefärgens kanske bästa egenskaper är dess impregnerande förmåga. Linoljans molekyler är mycket små och tränger lätt in i underlaget, på ett helt annat sätt än alla andra oljefärger. Det skyddar träet från att torka ut och från röta.
Göran Gudmundsson, å sin sida, tycker också att underhållet är en viktig aspekt.
- Det är enkelt eftersom färgen målas i så tunna lager och långsamt kritar sig med tiden. När det är dags att måla om behöver man inte skrapa bort gamla färglager. Det är inte ovanligt att man hittar gamla ytor som är målade 15 gånger utan att man någonsin behövt skrapa bort färgen.
- Är färgen och målningen av bra kvalitet behöver man dessutom inte måla om särskilt ofta. Jag har ju jobbat länge som antikvarie och sett många goda exempel genom åren. Ibland har jag stött på 50 år gammal färg som fortfarande ser fin ut.
- Då fattar man att det inte var särskilt kommersiellt med
linoljefärg. Att ha kunder som kom tillbaka vart 50:e år ...
Trots det har färgen blivit riktigt kommersiell igen. I takt med det nyvaknade intresset för att restaurera gamla hus enligt gamla metoder har efterfrågan ökat kraftigt och allt fler färgtillverkare har fått upp ögonen för att det går att sälja. Vilket också ökat risken för oss konsumenter att stöta på sämre färg än vi väntat oss.
- Linoljefärg är inte något entydigt begrepp längre. Skillnaden i kvalitet och egenskaper på en färg som kallas linoljefärg kan vara väldigt stor och det är mycket svårt att som konsument veta vilken färg som är bra, säger Göran Gudmundsson.
- Det är inte alls säkert att den dyraste färgen är den bästa, även om det kostar pengar att tillverka färg av bra kvalitet.
Enligt Erik Nyholm på Engwall & Claesson, vars linoljefärg liksom Gysinges är godkänd av riksantikvarieämbetet, är grundreceptet för en bra linoljefärg bara linolja och naturliga pigment. En klen tröst för oss konsumenter eftersom linoljans kvalitet kan variera så mycket.