I hallen längs med väggen står det runda antika bordet han tar fram när han har middagsgäster. Nu när det är hopfällt syns dess undersida och på gradlisterna är saker och ting noggrant utplacerade: nycklar, plånbok, en särskilt snygg sekatör och en samling gamla reklamskohorn.
Den som lägger märke till stillebenet i hallen kan ana att det bor en man här som gillar funktion, ordning och skönhet och som har en faiblesse för vackra verktyg.
Staffan Fischer är utbildad möbelsnickare och har restaurerat möbler, från 1700- och 1800-talet. Men han har också arbetat med rekvisita på Folkteatern, varit med och restaurerat Gunnebo slott tillbaka till 1700-tal och utvecklat Lärjeåns trädgårdar. För ett par år sedan kom han ut med ”Trottoaser”, en fotobok med närbilder på det gröna i skrevor på gator och trottoarer. Nu är han en av dem som väljer ut deltagare till frågeprogrammet ”Vem vet mest?” på SVT.
Den som stiger in i rummet lägger märke till arbetsdelen med det fyrtio år gamla höj-och sänkbara skissbordet. Det är en kopia av arkitekten Leonardo da Vincis egenhändigt konstruerade arbetsbord, köpt på Galleri Anna i Göteborg. Staffan smeker bordsytan med handen och visar på underredet.
– Det höjs och sänks med hjälp av en sinnrik konstruktion av träpluggar. Det är inte enkelt att ändra läge på det, men det fyller sin funktion och det är vackert.
På skrivbordet står en kamera med stativ, en skivspelare med vinylskivor och en lampa med bilder från en uppsättning på Folkteatern.
Strax intill finns en grå lådhurts, som innehåller Staffans viktiga saker, sådant han kan behöva och sådant han absolut inte vill slänga. Verktyg, prylar som rör fotograferandet, snören, pinjekottar funna i Italien, tändsticksaskar, pappersarbeten från Japan. Utanpå en del lådor hänger en ledtråd till det som finns inuti i en snörstump. En miniatyrkamera, Japans flagga, en tändsticksask.
– Det är ett bra sätt att slippa röra runt i alla lådorna när jag letar efter något.
För den som vänder på huvudet från den praktiska delen av lägenheten till den motstående väggen, blir det som att befinna sig i en stor våning i högre ståndsmiljö. Tapeten är röd med svarta ränder, på väggen hänger en väggpendyl och gipsprofiler av Gustav III och hans hustru Sofia Magdalena i guldramar. Nedanför står en ärvd byrå och mässingsplåtar på väggen med stearinljus fulländar ”installationen”.
– Den gyllene nostalgiväggen kallar jag det. Ungefär så såg det ut i mammas vardagsrum. När jag ärvde byrån och pendylen ville jag ha dem tillsammans med guldet.
Nu ligger en äkta matta på golvet som en övergång mellan de två stilarna. Sidorna på spegeln går att vinkla så att stearinljusen när de är tända och allt förgyllt ger ett dubbelt sken. Det är stämningsfullt för den som sitter i soffan en bit bort.
Det mesta i nostalgidelen är arvegods från Staffans pappas släkt, blandat med sådant han och före detta sambon Hilda hittat i antikaffärer och på loppis. Hilda avled i sjukdom, för en hel del år sedan.
Det hus Staffan Fischer bor i, är ett av fyra vita, strama, lådliknande punkthus på Föreningsgatan och Övre Fogelbergsgatan. De ritades av arkitekten Nils Einar Eriksson och byggdes 1959-60. Nils Einar Eriksson var Göteborgs meste funkisarkitekt. Han vurmade för enkelhet och gedigna material och verkade från 1930-talet till och med 1960-talet. Han är arkitekten bakom Göteborgs konserthus, Centrumhuset vid Kopparmärra, Thulehuset vid Gustav Adolfs torg, Svenska Mässan, Folkets Hus, biografen Draken, Guldhedstornet och Göta Älv bron.
Som tonåring bodde Staffan i närheten och gick ofta längs Föreningsgatan, förbi de fyra punkthusen. Staffans ögon gled snabbt förbi dem och landade på det han tyckte var betydligt vackrare, jugendhuset nere i backen.
– När jag senare gick på snickerilinjen på Kortedala gymnasiet gjorde jag ett bildspel i arkitektur. Då framställde jag de här husen som skräckexempel på modern arkitektur och lade till och med dov musik i bakgrunden.
Saker och ting kan ändra sig med tiden.
Staffan har alltid varit intresserad av inredning. Han och Hilda delade det intresset och på åttiotalet reste de Sverige runt med hjälp av en herrgårdskarta. De lärde sig det mesta om slott och herresäten och vurmade för klassicism och den gustavianska stilen.
I förra hemmet, en trea på Kungshöjd, var det högt i tak och stuckatur och inredning från förrförra seklet. När renoveringsbehovet pockade på och lägenheten kändes stor för en person, var det dags för Staffan att dra vidare. Från 1800-tal på Kungshöjd till modernism på Föreningsgatan.
Första gången Staffan Fischer kom in i lägenheten, på tionde våningen, var det en vacker dag och sen eftermiddag. Han slogs av de många stora fönstren och av det fina ljuset som reflekterades från huset bredvid. Han såg det vackra fiskbensmönstrade golvet och de fina materialen.
– Jag bestämde mig för den här lägenheten eftersom allt var i original från när huset byggdes.
Det enda han behövde göra var att skala av tapetlager, måla betongen, tapetsera den röda väggen och slipa parketten.
Sovrumsdelen är i romantisk stil med quiltat täcke och mjuka kuddar i läckra färger. Tavlan ovanför sängen andas kärlek. Små kort med lättklädda damer är instuckna i tavelramen. Här finns också kort från Carin Mannheimers uppsättning Rika barn leka bäst, där Staffan medverkade och som utspelade sig i bordellmiljö.
Soffgruppen är i modernistisk stil med ett bord i glas som har en kubistisk stomme i starka färger. Den enfärgade mattan lugnar ner och känns skön för fötterna.
Trots olika stilar på liten yta, upplevs lägenheten harmonisk.
– Jag har eftersträvat att skapa flera miljöer trots att det bara är ett rum. Fast jag har också varit noga med att tydligt avgränsa dem och inte låta de olika delarna störa varandra. Var del är ett tydligt revir. Det är som om väggarna är osynliga.
Staffans gesällprov från möbelsnickarutbildningen står vid ett av fönstren, ett svart 1700-tals skrivbord. Ett sådant skrivbord som Carl von Linné kunde ha haft. Det är Staffans arbets- och frukosthörna. Därifrån kan han ana jugendhuset som han gillade för så länge sedan. Då hade han inte kunnat föreställa sig att han skulle bo här i ett av punkthusen och tycka om det.
