Det är kaos på Kommendörsgatan. Men ett ordnat, varmt och välkomnande kaos. Lägg till osande – för en och annan plåt med pepparkakor hinner bli svarta blobbor i ugnen när ett dussin kvinnor kryssar mellan degar, kolakastruller och glas med mousserande vin.
Strössel, degbitar, spilld glögg och pepparkaksmått på bord och golv.
Och medan plåtarna går varma och kladdad kristyr hårdnar på stolar och kinder sätter sig någon vid pianot och ut över gården dundrar julsånger.
– Jag brukar hitta pepparkaksdeg i golvspringorna ett år senare, säger Camilla Simonson som numera inte sätter någon gemensam saffransdeg: ett år jäste den över alla bräddar inne i städskåpet och ingen orkade till slut baka ut jättedegen.
Varje år i advent rivstartar hon julen genom att bjuda in ett kompisgäng för julbak. Hon fixar en pepparkaksdeg – fri att ta av och alla tar med sig andra saker de vill göra. Betoningen ligger på lust. Inte en Duktig Dag.
– Jo, skriv nu för tusan att det är min farmors recept, ropar Karolin Funke som rör ihop en kladdig saffranskaka till dagens efterrätt.
I ena handen har hon en mjölig smartphone där hon googlat receptet.
Camilla och det öppna köket är navet. Vi andra knockas av gästfriheten, värmen och hur enkelt Camilla gör det där svåra: att både trivas själv och få andra att dimpa in och aldrig vilja gå hem.
Här går gästerna i skåpen. Hjälps åt med maten. Vilar i mjöliga förkläden i storsoffan.
Hur får hon en tvåa på 69 kvadrat att kännas som ett hem utan prettotrösklar, vackert men ingen utställningsyta – där klyschan känn dig som hemma – faktiskt är sann?
Det handlar såklart om mycket mer än bostaden. Men ändå: Vi går ett varv medan en storm hostar upp sig utanför fönstren. Till och med på inne på de skyddade gårdarna i det k-märkta kvarteret Kolumbus i Majorna rycker det i ute-julgranen och tjuter i takpannorna.
Lägenheten ligger en trappa upp i ett gårdshus, vilket gör att Camilla Simonson har innergårdar på bägge sidor. Ingen gata utanför. Inga trafikljud.
Hit kom hon för fem år sedan. Fastnade för läget och gårdens familjära, lite italienska stämning: en massa barnfamiljer, alltid någon på gården och öppna sommarfönster.
Hon bodde i en hyresrätt inte så många kvarter bort – men det klickade när hon såg möjligheten i tvåan med den lite knepiga planlösningen som för länge sedan varit två ettor.
En stor hall. Egentligen för stor för att bara vara hall – men här ryms förutom alla böcker en pinnsoffa – inköpt för en femtiolapp.
Köket var gammalt, slitet och litet. Tillsammans med en snickarkunnig pappa och en händig bror rev hon ut köket, öppnade väggen så att det med rummet intill blev en stor men ändå uppdelad yta – där det där hon velat ha så länge äntligen fick plats: ett stort matbord som i dag är socialt bindemedel mellan köket och vardagsrummet. Om det nu ens går att dela upp så med ord: för alltihop är ett rum för vardagen.
Från hallen ett par trappsteg upp till köket, gå igenom, runda vardagsrumsdelen, klappa en kakelugn och ta så några trappor ner i det mer privata sovrummet. Tillbaka i hallen.
Där ligger lite av förklaringen att lägenheten känns så stor trots ganska knappa kvadratmeter. Man förflyttar sig både i nivåer och i en cirkel.
Tidigare var det tillslutet mellan vardagsrum och sovrum. Helger och kvällar hackades en bit av en tjock murliknande vägg ner och en öppning med dold skjutdörr och en trappa byggdes in så man kunde gå runt hela lägenheten. Det blev en bonus, när hon bestämde sig för att köpa lägenheten visste hon inte om det var tekniskt möjligt att ta upp en dörröppning i väggen.
Camilla kom över ett vitt och stramt utställningskök för en hyfsad peng. Det snabba beslutet är nog det enda hon kan tvivla på idag:
– Jag hade hellre plockat och blandat, valt något äldre, säger Camilla Simonson som på ett sätt är yrkesskadad – jobbet som grafisk formgivare gör att det estetiska tänkandet ligger som ett självklart och omedvetet raster i medvetandet – något hon ibland kan reta sig på.
Ett konceptboende, där allt är genomdesignat och utvalt, är otänkbart. Så även rent pynt utan funktion – undantaget julgranspyntet – men även det består av enkelt hemlagat: kanelstänger, torkade apelsinskivor och pepparkakor.
En vecka senare har stormen för länge sedan bedarrat och dammsugaren tagit hand om förlupet strössel och degkluttar. Adventsfikat står framdukat. Hembakt knäckebröd, fikonmarmelad och lemon curd med saffran. En julros i ett av fönstren och en skål med nejlikeborrade apelsiner i en skål.
Camillas kusin Tobias Berg är imponerad av ljuskronan som hon tillverkat av ståltråd. Han kallar henne retsamt Ernsts lillasyster.
Vi hamnar i ett samtal om för vem man gör fint – för sig själv eller för att visa upp som identitetsmarkör? Just nu ska allting ha en berättelse, såväl företagsprodukter och politiska partier som inredning. Man ska kunna säga den här skavda pinnstolen hittade jag i en lada på Gotland. Vara unik – fast alla strävar efter ungefär samma uttryck: ljust och fräscht med en lagom blandning av dyrdesign och loppisfynd.
Camilla skrattar när Gotland kommer upp. Det är en ö hon ständigt återkommer till, dras till dess karghet blandat med en avslappnad kreativitet. I hennes hem finns massor av just Gotlands- och Fåröfynd: ljusstakar och enkla korgar.
Över soffan hänger en stor tavla med Fårömotiv som hon just flyttat på. Tidigare hängde den på en undanskymd plats i sovrummet och lär hamna där igen, trots att ingen ser den där.
– I sovrummet är den det sista jag ser när jag somnar och det första när jag vaknar. Det betyder mer för mig än att den hänger på paradplats.
Varje sak betyder något. Camilla letar efter orden för att undvika de mest banala klyschorna. Men att tingen ska ha själ är det enda uttryck som passar. Många av faten och kopparna har hon tillverkat själv, men även där betonar hon lusten:
– Att dreja och laga mat ger samma effekt: avkoppling och livsenergi. Själva processen är viktigare än att det ska bli något fint. Att samlas runt maten, hjälpas åt i köket eller att få bjuda på något jag gjort och sitta ner länge – det är det bästa sätt att umgås som jag vet.
- Använd kraftig ståltråd till rundeln. Camilla virade ett varv runt lämplig lampa för att få lagom storlek. Sedan många varv för stabilitet.
- Mät ut sex punkter för ljushållare och platta till stommen lite på de punkterna. Tunnare ståltråd runt rundeln för ljuskoppar, vira många varv runt varje ljus.
- Fäst ståltrådsvajrar att hänga upp med.
- Smycka med tex poppel.
- Var noggrann, slösa med ståltråd så att kronan blir stabil och lämna aldrig utan uppsikt när ljusen är tända!
