Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Erskines hus åter populära

Ralph Erskine är inte bara känd för Läppstiftet vid Lilla Bommen. Ett av hans mest omtalade projekt var bostadsområdet Brittgården i Tibro med 256 lägenheter och 56 enfamiljshus.

Madeleine och Christer Carnegren har sedan 1967 bott i en tvåa på markplanet.

– Vi trivs bra här. För oss är det viktigt att ha bra grannar och avskärmad uteplats åt söder.

Madeleine och Christer bodde tidigare söder om Brittgården och kunde följa projektet på nära håll.Tillsammans med en kompanjon startade Christer 1966 en affär, Brittgårdshallen, som han drev i 32 år.

R alph Erskines Brittgården i Tibro i östra Skaraborg är åter populär efter en nedgång på 90-talet. Av lägenheterna är i dag endast tio outhyrda. Fyra av dessa tvårummare ska byggas om till fyrarummare och en av lägenheterna har fastighetsägaren Bertil Lindström möblerat i 60-talsstil med stringhyllor, teakmöbler och tidstypiska ljusmönstrade tapeter.

Brittgården är sannolikt det mest omtalade av arkitekten Ralph Erskines bostadsområden i Sverige. Det är unika bostäder eftersom de bygger på gammal svensk bebyggelse med mörkbruna, faluröda och ljusblå färger och en blandning av vitputsad betong och trä. Ralph Erskines tanke var att människan skulle känna igen sig och att Brittgården skulle betraktas både sammanhållet som omväxlande. Grundtanken är en skyddande mur eller en kringbyggd gård av trevåningshus runt låga radhuslängor och kringbyggda atriumhus.

Eva Thörn, antikvarie vid Tibro museum, blev tidigt intresserad av Erskine och har föreläst om Brittgården.

– Olika boendeformer skulle integreras och blanda människor med olika sociala bakgrund. Influensen från England märks i radhuslängan med liten trädgård och trappa upp till entrédörren, säger hon.

Vem fick idén att välja Ralph Erskine? Första initiativet togs i slutet på 50-talet av det starka socialdemokratiska kommunalrådet Axel Adolfsson. Han kände Ralph Erskine och visste att han hade ritat ett flerfamiljshus i centrum av Tibro med platt tak, liggande gröna träpaneler och badkarsliknande balkonger. Kommunpolitikerna kunde då på plats studera arkitekturen. Adolfsson fick med sig de övriga politikerna och kommunen gav Erskine ett uppdrag: – Vi vill att ni gör en stadsplan som är bättre än dem som normalt smälls upp. Kan ni inte nu så väntar vi.

Möbelmetropolen Tibro expanderade starkt under dessa år och det var brist på både bostäder och arbetskraft. 1959 satte bygget igång på ett gärde i östra utkanten av Tibro. Tio år senare var de 265 lägenheterna klara. Centralt i områden fanns 25 radhus i engelsk stil och lika många kringbyggda enfamiljshus. Brittgården skulle vara självförsörjande med butik, samlingslokaler och daghem. Förutom i några handikappanpassade hus tilläts inga bilar i området.

Ralph Erskine ville ha planteringar med träd och buskar mellan husen men allt genomfördes inte av kostnadsskäl. Han planerade en bilpool, lägenhetshotell och praktisk service genom hushållsnära tjänster . Under två år fanns det möjlighet att hyra bil och en av de anställda fastighetsskötarna kunde hjälpa till med städning, fönsterputsning eller strykning av kläder. Under den här tiden fanns också lägenhet att hyra för kortare tid.

Erskine sökte okonventionell form med rationell byggnadsteknik och resultatet blev annorlunda och spännande. Mönstret med en skyddande konstruktion kring mindre enheter har han sedan använt sig av om och om igen. Han ville ta vara på det bästa från den gamla bygemenskapen som gått förlorat i industrisamhället.

Owe Westermark har bott i ett av atriumhusen sedan 1968.

– Egentligen är det ett falskt atriumhus eftersom en sida är plank. Vi var de första som flyttade in och då jag fick höra talas om Brittgården hade jag redan köpt en tomt utanför Tibro där jag tänkte bygga ett hus. Men när min fru såg det här bestämde vi oss direkt och sålde tomten.

En originell idé med de låga atriumhusen är de ursprungligen faluröda träskärmar som skyddar mot insyn i trädgården. Skärmarna är upphängda som en skjutdörr och är enkla att öppna.

De flesta anser nog att den grövsta förändringen var när fasaderna 1988 täcktes av ljusgrå grova fasadskivor. Det gjordes i samband med en stor renovering och de ekonomiskt hårt pressade bostadsrättsföreningarna ville få lägre energikostnader. 1993 revs ett av hyreshusen trots protester från riksantikvarieämbetet och inte minst Erskine själv.

– Han tog det hårt och ville under en tid inte ha något mer att göra med projektet. Men när vi senare skulle måla de gråblå träbalkarna kring balkongerna hade jag bra kontakt med honom, berättar Bertil Lindström från Varnhem som sedan 2001 äger Brittgården.

Endast knappt hälften av lägenheterna var då uthyrda och båda bostadsrättsföreningarna hade gått i konkurs. Efter diskussioner med Erskines arkitektkontor godkändes de ljust gula och röda färgerna som för övrigt finns i Tibro kommunvapen.

– Ralph Erskine ville egentligen ha kraftigare nyanser men det var inte möjligt med de utomhusfärger vi hade.

I dag upplever Brittgården en renässans. När Bertil Lindström engagerade sig i området satsade han på marknadsföring.

– Det viktigaste var nog att jag nästan dagligen fanns på plats och att jag lärde känna människorna. 50 procent av dem som bor i atriumhusen är kvar sedan Brittgården byggdes.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.