Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

De spontana mötena när alla är samlade är "guld värda". Anna Leyman, Martin Stigebrandt, Anna Ostrowski och Per Fenger-Krog kände inte varandra innan de flyttade ihop.

De bor i ett kollektiv

Kärnfamiljen fungerade inte. Inte att vara särbo heller. Och att bo för sig själv blev ensamt och tråkigt. Genom att starta ett kollektiv fick Anna Ostrowski både en ny familj och en funktionell bostad i centrala Göteborg.
Mitt i Vasastans flashigaste kvarter står det gamla trähuset kvar sedan 1880. Med sina torn och burspråk liknar det gråblå huset, mest ett gigantiskt Villa Villekulla. Innanför väggarna döljer sig något, så pass ovanligt som, en niorumslägenhet - fördelad på två våningsplan.

- Det här är ett vuxet kollektiv, tycker Per Fenger-Krog som delar lägenheten med Anna Ostrowski. Och med Anna Leyman och med Martin Stigebrandt.

Var och en har sitt eget krypin, men badrum, kök och vardagsrum delas systerligt och broderligt mellan medlemmarna. I stället är det olika hyllplan och andra praktiska lösningar som fått markera de "livsviktiga" gränserna mellan ditt och mitt.

- Som tur är har vi alla olika livsstilar och rutiner, så vi krockar inte i badrummet direkt, förklarar Per Fenger-Krog.

Anna Ostrowski hade fyllt 50 när hon bestämde sig för att göra uppbrott i livet. Hon bytte arbete och lämnade i samma veva sitt vackra skärgårdshus i norra Bohuslän där hon bott i över 18 år.

Som av en händelse blev en niorummare ledig i Vasastan...

- Det är min bror som äger fastigheten, så det var väl inte bara tur, säger hon.

Men nio rum, det var nästan för bra. Tanken föddes hos Anna Ostrowski att starta ett kollektiv. Hon hade dessutom testat idén en gång tidigare. På 1970-talet.

- Sen har jag levt i kärnfamilj, varit särbo och bott för mig själv. Jag har provat hela paketet, förklarar hon och slår ut med armarna.

I de gemensamma rummen finns spåren av Annas tidigare liv. Det mesta av möblemanget är hennes, och hennes förkärlek för kitsch lyser upp sekelskiftesvåningen lite varstans. Som den rosa flamingon ovanpå den öppna spisen, eller blomrankan i plast runt badrumsspegeln. Men instucket i bokhyllan hittar Per Fenger-Krog sina egna böcker och det är hans hängmatta som svävar över det oljade trägolvet.

- Det blir mer som mitt hem, när jag känner igen mina saker, tycker han.

Hemkänslan är viktig för alla av kollektivets medlemmar. Välbekanta intryck som signalerar trygghet och avkoppling när man kommer hem efter en jobbig dag - eller natt.

- Att kunna vara sig själv är det viktigaste i ett hem, funderar Anna Leyman. Det var lite konstigt i början...

Att bo i kollektiv innebär en ständig kompromiss, det går inte att komma från. Vare sig det handlar om inredning, städning eller tillgång till badkaret. Kollektivet i Vasastan försöker hålla sig till så få regler som möjligt, och egentligen är det bara städschemat som alla måste hålla sig till.

- Det är inte så stor skillnad från hur det är i en familj eller på en arbetsplats. Så fort du ger dig in i möten med människor tvingas du att kompromissa, menar Per Fenger-Krog.

För personlig del har han även tvingats dagtinga med sig själv. För egentligen gillar han att bo i egen lägenhet. Men bostadsbristen i Göteborg gav honom valet mellan att flytta långt utanför stan, eller att hitta en alternativ lösning i centrum.

- Jag tillfredsställer mitt ensamhetsbehov genom att jag skapat ett litet hem i hemmet, förklarar han.

Pers rum är onekligen en uppvisning i compact living. På ett tiotal kvadratmeter har han tryckt in ett sovrum, en arbetsplats och ett utrymme att umgås privat med sina vänner.

- Nu kan jag välja om jag vill gå "hem", eller tillbringa en kväll med de andra i kollektivet.

Så mycket umgänge blir det ändå inte, trots att de fyra faktiskt bor tillsammans. Olika arbetstider och egna vänner gör att mycket av kontakten begränsas till ett hej i hallen. Men så plötsligt händer det, att alla är hemma en kväll samtidigt och någon kokar en kanna te eller sätter en flaska whisky på bordet.

- Sådana kvällar av naturlig gemenskap är guld värda, säger Per.
De olika rummen i lägenheten speglar på ett ganska markant sätt de olika invånarnas personlighet. Från musikern Pers instrumentbågnande lilla hem till Anna Leymans smått kaotiska konstnärsjäl.

- Jag håller på att röja ut det mesta, förklarar hon. Just nu längtar jag efter färgerna brunt och grönt, säger hon drömmande.

På golvet står en del av hennes samling av resväskor. Sammanlagt har hon ett 15-tal gamla nötta fynd som hon har sprungit på genom åren. För övrigt samlar hon på termosar, berättar hon, och en hel del "grejer" som hon gör konst av i sin ateljé.

- Jag har haft en lägenhet innan jag flyttade hit, men det var första gången jag bodde så, och jag tyckte inte om det, förklarar hon bestämt.

Tystnaden och grannarna intill, som hon inte ens visste vilka de var, gav Anna en känsla av att vara isolerad.

- Då är det mycket trevligare att bo så här, som en familj, tycker hon.

Som kontraktsinnehavare och första kvinna på plan har Anna Ostrowski haft möjlighet att välja det största rummet i lägenheten.

Den arkitekt som ritade om huset vid sekelskiftet hade förmodligen sitt arbetsrum just i Annas rum. I de avlånga grunda trälådorna som finns inbyggda i väggen har Anna hittat ritningar som antagligen var en del av hans arbete. Dessutom flödar ljuset förtjänstfullt ner från ett fönster i taket. Enorma trädkronor bäddar in trafiken från gatan och här inne är det alldeles lugnt och tyst.

- Jag är ju van vid att bo på landet, så jag tycker verkligen om tystnaden, säger hon.

Anna gillar kitsch, som sagt, och gärna religiös kitsch. Hennes rum glittrar som ett ekumeniskt hav utan några större favoriseringar. Buddha samsas med änglar, Kristusfigurer och clowner.

- Varje sak härinne påminner mig om någon, eller något som hänt i livet, berättar hon.

Ett stort hus har blivit ett minihem på ett rum, och lite till. Och kärnfamiljen har bytts ut mot några, mer eller mindre, slarviga 30-åringar i hennes egen dotters ålder - som har alldeles för många par skor i hallen.

- Jag brukar tänka att det är min dotter som är här med alla sina kompisar, och då kan jag koppla bort den gryende irritationen.

För det är just så Anna Ostrowski vill ha det. Hon gillar att umgås med människor i olika åldrar och från skiftande kulturer. Även utanför sitt arbete som mångkulturkonsulent i Västra Götalandregionen.

- Alla människor är inte skapta för att leva på exakt samma sätt, och jag gillar att blanda saker, säger hon.

Men trots att kollektivet bara har funnits i drygt två år, har tre av medlemmarna redan bytts ut. Någon har flyttat utomlands, en annan har fått barn och en tredje fick tag i en efterlängtad lägenhet. Och då kommer alltid kruxet, vem som ska välja nästa nya hyresgäst.

- Vi har alla möjlighet att lägga in ett veto mot någon. Den som flyttar hit måste vara godkänd av samtliga hyresgäster.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.