De ord man brukar beskriva rokokon med är oftast svängda linjer och asymmetriska former. I Sverige är det bara delvis sant, för när rokokon kom hit på 1750-talet och försvenskades, blev den inte särskilt asymmetrisk. Visst är vissa beslag och dekorationer asymmetriska, men i det stora hela är rokokon lika symetrisk som alla andra möbelstilar.
Rokokon kom till vårt land med de skickliga hantverkare som kallades hit av arkitekten Carl Hårleman redan på 1730-talet för att bygga upp Stockholms slott. Slottet skulle inredas i modernaste stilen från Paris, vilket var just rokokon. I Frankrike kallades stilen Louis-quinze efter Ludvig XV som var regent när stilen blev populär där några årtionden tidigare. Inspirationen hittade man i naturen och möblerna dekorerades med snäckformer, klippor, blomsterslingor och blad. Detta var tiden när Rousseau förespråkade återgång till naturen och vår egen Carl von Linné upptäckte växternas värld, så det var kanske inte så konstigt att det påverkade även möbler och inredning.
I Sverige blev rokokon inte bara mer symmetrisk, utan också mer nedtonad än i många andra europeiska länder.
Svängda former kännetecken
De enklaste kännetecknet på rokokomöblerna är de s-svängda benen. Men det var inte bara benen som svängde. Rokokon gillade inte skarpa hörn eller raka linjer. När stilen var fullt utvecklad var det bara ytor som nödvändigtvis måste vara raka som fick bli det. Annars gick det mesta i vågor.
Byrån med mjukt rundad buk är kanske den allra mest typiska rokokomöbeln. Den fick ofta dekor av rutmönstrad intarsia och beslag kring nyckelhålen formades som blad och förgylldes. En oregelbunden dekor som kallas "rocaille" och som inspirerats av en slags klippformationer är tillsammans med en musselform kanske den mest typiska dekorationen.
Stilförvirring
Rokokon brukar räknas till tiden 1750-1775, även om det aldrig går att säga exakt när en stilriktning tar slut och en annan tar vid. I mitten av 1800-talet blev rokokon populär igen. Då började man tillverka möbler i gamla stilar, så kallade nystilar. Den här perioden kallas ibland för stilförvirringsperioden eftersom alla de gamla stilarna togs upp igen och man möblerade olika rum i olika stilar. För en oinvigd kan det vara väldigt svårt att skilja rokoko från nyrokoko, trots att det i ålder skiljer cirka hundra år. Generellt kan man säga att nyrokokon tog ut svängarna mer. Dessutom kan man se det på att man använde nyare material. Spegelramar gjordes kanske i gips och till möbler användes framförallt mahogny och valnöt. Nya möbelmodeller kom också med nyrokokon. Den lilla knubbiga Emma-fåtöljen var något helt nytt, liksom att fåtöljer och soffor började få sitsar med resårstoppning.
Bondrokoko
För att ytterligare krångla till det brukar man också prata om bondrokoko. Vissa påstår att bondrokoko är möbler tillverkade på landsbygden i rokokostil. Enligt andra beskrivningar lär det vara möbler i en svensk möbelstil influerad av Queen Anne-stilen. En tredje skola hävdar att bondrokoko är en typ av lite klumpigare möbler i rokokostil som blev populära på 1920-talet igen och som oftast målades vita. Kanske ska vi låta de lärde tvista i fred, det är ändå sällan så kallade bondrokokomöbler betingar några högre ekonomiska värden.