Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Överst: De här platsföremålen har alla designats av Stig Lindberg. Sparhundarna delades på sin tid ut gratis av Handelsbanken, idag säljs de på kvalitetsauktioner. * Underst: Serviserna Blues och Balett i ornaminplast är formgivna av Stig Lindberg och tillverkades på 1970-talet. De var så dyra i inköpspris att de aldrig blev någon succé.

Antikt: Plast

När den första plasten, bakeliten, uppfanns i början av 1900-talet var den revolutionerande. Plast var ett helt nytt material som i början var illa sett - den led av både barnsjukdomar och folks okunskap om dess egenskaper. Men på senare tid har saker i plast och bakelit blivit samlarobjekt som säljs på de fina auktionerna.
Kanske är det mest nostalgi, men när jag ser Sigvard Bernadottes vispskål Margrethe i karamelliga färger i köksbutiken kan jag inte låta bli. Visserligen kostar mela-minskålarna i nyproduktion lika mycket som vispskålar i rostfritt eller keramik, men så är ju melamin också plastens Rolls Royce.
På loppis går det att hitta Margretheskålarna billigare. De har tillverkats av samma tillverkare ända sedan de formgavs i början av 50-talet och lär därmed finnas i väldigt många exemplar, intygar plastsamlaren Thomas Lindblad.

Långa serier
De allra flesta plastföremål har tillverkats i väldigt långa serier, eftersom det är mycket dyrt att tillverka formar för plasttillverkning. Därmed inte sagt att alla föremål fortfarande finns i stora mängder. Mycket av vår bruks-plast blev riktiga slit och slängvaror och kastades bort när de slitits ut.
Thomas Lindblad, som samlat plast sedan sex år tillbaka och också skrivit en bok om bruksföremål i plast, menar också att fler fått upp ögonen för plasten som modern antikvitet under de senaste åren.
- När jag började samla för sex år sedan fanns det hur mycket som helst på loppisar. Man kunde gå in i en butik och komma ut med fyra kassar fulla, säger han.

Finns i god design
I dag är det inte lika tätt på loppishyllorna. Det stora designintresset gör att många upptäckt att även plast finns i god design av kända formgivare. Stig Lindberg, Karin Björquist, Sigvard Bernadotte, Sigurd Persson, Folke Arström, Erik Fleming och Carl-Arne Breger är bara några av våra kända formgivarnamn som arbetat med plast under 1900-talet.
Inte heller våra mest kända ädelsmeder ryggade för det oädla materialet. Sigurd Persson och Erik Fleming är bara två exempel på kända guldsmeder som även formgivit plast. Men eftersom materialet aldrig av alla ansågs som riktigt rumsrent är det inte alltid lätt att veta vem som gjort vad.

Stämplad i botten
Nästan all plast är stämplad i botten. Där kan man se vilken fabrik som tillverkat föremålet, men inte alltid vilken formgivare som står bakom formen. Det är dessutom långt ifrån alltid som formen tillkommit av en formgivare. Många föremål ritades av tekniker eller andra helt okända namn som också förblir okända.
Bakelit som är det allra äldsta plastliknande materialet uppfanns i USA i början av 1900-talet av belgaren Leo Baekeland. För många har den svarta bakeliten nästan blivit synonym med gamla väggkontakter, strömbrytare och LM Ericssons svarta bakelittelefon från 1931.
Efter bakeliten kom fler nya härdplaster som melamin, karbamid och kasein. Melaminplasten har likheter med porslin och kan färgas till vilken färg man vill, varför den snart blev populär inte bara till skålar, slevar, kannor, citruspressar och vispskålar, utan också till hela matserviser.
I USA var melaminserviserna mycket populära, delvis för att de var billigare än keramiska serviser. I Sverige gick det inte att hålla nere priset så mycket och melaminserviserna som Karin Björquist och Stig Lindberg formgav på Gustavsberg blev förhållandevis dyra redan då. I dag säljs dessa serviser på kvalitetsauktionerna, mycket tack vare det stora intresset för Lindbergs formgivning.

Livet blev lite lättare
Med alla nya plastmaterial blev livet lite lättare, men det var inte alltid man hade koll på hur det nya materialet kunde behandlas, vad det tålde och inte tålde. För oss som vuxit upp med plast är det självklart att man inte sätter en plastbunke på spisen och att man tar det lite försiktigt med vassa knivar på plastytor. Men på 50-talet var sådant ämne för folkbildning.
Under 70-talet upptäckte man allt fler negativa sidor hos plasten. PVC-arbetare i USA dog cancer och man märkte att kadmiumfärger var giftiga. Dessutom upptäcktes att husfasader ruttnade under plastfärg. Samtidigt kom oljekrisen och den livliga miljödebatten gjorde att många valde att slänga ut plasten helt. Plastens guldålder var över.
- Det var en mycket speciell tidsperiod i vår historia, säger Thomas Lindblad.

Ingen vet
Huruvida plasten kommer att få bättre rykte och högre värde som samlarobjekt i framtiden är omöjligt att veta. Kanske är intresset och prisuppgången tillfällig för detta oädla material. Kanske kommer mina barnbarn att bli rika på melaminskålarna jag köpte nyligen. Vem vet?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.