Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Vi ångrar ingenting, men ser fram mot första semestern på fem år", säger Bosse Westerlund och Inga Abrahamsson. Deras halmbalshus har kostat runt 1,5 miljoner kronor. Bild: Karin Tufvesson

Bosse och Inga har byggt sitt drömhus med halmbalar

I huset ingår runt 20 ton halmbalar och lika mycket lerputs.
– Vi ville ha ett livsverk, medger Inga Abrahamsson och sambon Bosse Westerlund.
Efter fem år av ständigt byggprojekt står deras egenhändigt skapade, nya och hållbara hem nu nästan färdigt.

Ett vindlande nät av småvägar bär mot Bosses och Ingas nya hem. Den blå elbilen, som de köpt som belöning, visar sista biten fram.

I en fridfull dalsänka, inhägnad av skogsklädda berg, lyser tre kantiga hus i mustigt brunröd panel överst i sluttningen.

Lugn och ljuddämpad miljö

Inuti det största, 133 kvadrat i två plan, är miljön utpräglat ljuddämpad och lugn.

– Känslan är Hemma. Moderna former, men traditionella material , sammanfattar Inga nöjt vid matplatsen i vardagsrummet.

De putsade halmväggarna här är färdiga, och hörnen linoljade, men allt ännu inte målat i grå äggoljetempera, som på övre våningen. Råspont av ljus gran på väggar, i golv, stolpar och trappa luktar nytt trä. På utsidan av altandörren mot söder är det än så länge tomt.

– Här är det liksom levande. Inte ett hobbithus heller. Det som gör att jag känner mig så avslappnad här är att det inte är perfekt, säger Bosse, som i ingenjörsrollen annars kan älska det exakta.

Grönska och mild tjärdoft

När kvällen faller kan han på balkongen utanför sovrummet möta frisk grönska, mild tjärdoft från roslagsmahognyn och vajande träd till tandborstningen.

Katten Maja kan spinna på kudden i den 45 centimeter djupa fönsternischen intill.

Och Inga kan, när hon vill, starta farmors gamla gröna symaskin i övre hallen, med himmel och berg utanför fönstren mot söder.

Att måla, sätta upp träullitskivor som saknas i taket, bygga fler egenkonstruerade LED-taklampor eller röja i trädgården kan ske efter hand.

– Det får ta tid, säger paret lugnt.

”Naiva på ett positivt sätt”

Paret, som enligt Bosse är ”naiva på ett positivt sätt”, kan själva inte råda någon att göra vad de gjort.

– Vi har väl inte ångrat det en sekund. Jag skulle aldrig vilja ha det ogjort. Men jag kan ärligt inte riktigt rekommendera det, säger Inga stilla.

– Om du är villig att lägga blod, svett och tårar – som klichén lyder – fast på riktigt, jättelänge och mycket mer än du tror? Ja, då är det värt det, ler Bosse.

När det miljömedvetna paret för nio år sedan hörde arkitektvänner tala om halmhus på en fest väcktes nyfikenheten hos både Inga och Bosse, som då inte visste skillnad på halm och hö.

Drömtomten dök upp

Några år senare dök tomten som svarade mot alla önskningar upp.

Marken i Vävra var då en ”ruta på en äng”, kraftigt övervuxen av björnbär, och mycket krävdes innan bygglovet på fem år kom, 2015.

Byggandet av hemmet de själva ritat startade i konventionellt garage, en gäststuga i halm för att öva och sist boningshuset.

– Under de här fem åren har vi levt och andats projektet, och inte haft någon fritid alls, intygar Bosse.

Tungt och arbetsintensivt

Att bygga halmbalshus lät som en enkel process, även om den var arbetsintensiv och tung.

– Alla som kan bära en halmbal som väger 13 kilo och klabba med lera kan bygga ett hus. Du staplar dem bara på varandra, men sedan får du göra det väldigt många gånger i rad. Du blir väldigt kladdig, och väldigt stark, ler han.

Efter tolv månaders tjänstledighet var de inte färdiga, som de först trott. Inte efter ytterligare fyra månader heller. Det krävdes tre och ett halvt år till, på kvällar/ helger/ledig tid, liksom återkommande hjälp av Bosses pappa och Ingas morbror och stöd av många andra innan de till slut ”linkade över mållinjen”, när bygglovstiden var slut.

Värst var enligt honom när de putsade med leran.

– Och litet då och då hela tiden, lägger Inga till.

I dag kan Bosse och Inga nöjda sätta sig på några av de få halmbalar som blev över. Bild: Karin Tufvesson
I dag kan Bosse och Inga nöjda sätta sig på några av de få halmbalar som blev över. Bild: Karin Tufvesson

Inför starten hade de sett SVT-succén ”Husdrömmar” många gånger och insåg risken för skilsmässa.

– Vi har turats om med att krascha. En har alltid kunnat vara tröttast, medan den andre servat mer, säger Inga.

Starkare tillsammans

I dag har de både blivit starkare tillsammans och lärt sig mycket.

– Man lär sig väldigt mycket om sig själv och varandra, utöver allt det andra.

– Det räcker inte att kunna räkna, eller spika. Man måste kunna prata med varandra. Det kan vi. Och vi är väldigt toleranta, säger Bosse och Inga nickar.

På väggen i hennes arbetsrum, med tidvis utsikt över en fårhage, sitter en tygklädd anslagstavla med trädgårdsnoteringar.

Inget mer husbygge...

Snart ska tavlan ersättas av en ny, gigantisk. Trädgården är platsen där hon hoppas tillbringa mycket fritid kommande decennier.

En sak är klar: något mer hus kommer de inte att bygga.

– De kommer att få bära ut oss härifrån om 50 år eller vad vi kan få, säger Inga glatt.

Till dem som längs vägen sagt ”Det går att köpa ett hus” har Bosse fortsatt samma svar:

– Att göra själv är roligare.

Bosse Westerlund och Inga Abrahamsson

Ålder: 40 respektive 33 år.

Bor: Sedan ett år i eget halmbalshus i Vävra, Kungälvs kommun

Yrke/sysselsättning: Bosse: Maskinkonstruktör på mekanisk verkstad, utbildad civilingenjör i maskinteknik, Chalmers. Inga: Möbeltapetserare, arbetar med möbler för sjukvården.

Familj: Sambo med varandra sedan elva år, katten Maja.

Framtidsdröm just nu: Bosse: Att ge oss ut och åka runt litet i vår nya bil, med grym musik och se vackra omgivningar. Inga: Är med på att åka runt. Men också tid i trädgården.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.