Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Birigitta Alvelin har en gång för alla skrivit in sig i Göteborgs kulinariska historieböcker. När hon presenterade sina rekordstora kanelbullar på Hagas promenadstråk kunde varken göteborgare eller turister stå emot.  Bild: Lars Hjertberg
Birigitta Alvelin har en gång för alla skrivit in sig i Göteborgs kulinariska historieböcker. När hon presenterade sina rekordstora kanelbullar på Hagas promenadstråk kunde varken göteborgare eller turister stå emot. Bild: Lars Hjertberg

Birgittas kanelbullar gav mersmak långt utanför Haga

När kunderna svek formade hon i stället ett framgångsrecept som tog Haga med storm. Sedan den rekordstora kanelbullen gjort entré fanns det ingen väg tillbaka. Birgitta blev Göteborgs bullmamma.
– Egentligen ville jag ju bara ha en liten sybehörsbutik, säger 76-åriga Birgitta Alvelin i Landvetter och ler.

76 år fyllda börjar Birgitta Alvelins många år som bagare på hårda golv ta ut sin rätt. Värkande knän gillar inte trappor, och hennes stora hus – högt beläget i det gamla Landvetter – har just sålts. Hon är mitt uppe i det dryga arbetet med att sortera bohaget. Mycket ska avyttras. Annat får följa med till en mindre lägenhet, mer centralt, närmare all service.

– När jag väl kommit i ordning ska jag skaffa mig en schäfervalp också, säger Birgitta, som tvingades ta farväl av sin elvaåriga Caesar så sent som för några månader sedan.

Kulinarisk kulturhistoria

Det är mycket som är lite upp och ner den här våren, men när vi sätter oss ner och börjar nysta lite i historien står det snart klart: damen framför mig är en levande legend. En kvinna vars knådade avtryck i Göteborgs kulinariska kulturhistoria inte kan överskattas. Och alltihop är den där misslyckade syateljéns fel.

– Jag har ju alltid gillat att sy och greja, och fick idén att öppna en syateljé där i hörnet av Haga Nygata och Skolgatan, säger Birgitta Alvelin och fortsätter:

– Det gick ju ärligt talat inget vidare, och jag tröttnade rätt snart på den där butiken. Då bad jag om lov att få öppna kafé istället. Fastighetsägaren sa okej – men bara under förutsättning att jag inte bakade i lokalen. Det fick inte lukta av bröd upp i lägenheterna. Därför måste jag köpa bröd av en annan bagare som levererade till mig på Haga Nygata.

Stadsdel i förvandling

Scenen Birgitta Alvelin målar upp utspelar sig i en tid när 70-talet är på väg att glida över i 80-tal och de gamla arbetarkvarteren i Haga genomgår en gentrifierande omvandling.

Vad man än nu tyckte om sakernas tillstånd fanns det gott om fikasugna byggjobbare och hantverkare kring kåkar som restaurerades eller revs.

– En tidig morgon kom det in en förman och köpte allt bröd jag hade. Precis allt. Då tyckte jag inte att jag något val; jag sprang bort till Ica och handlade det jag behövde och satte igång att baka själv. Tänkte väl att jag höll god min så länge det bara gick. Dom som bodde i huset mutade jag med nybakat så dom klagade i alla fall inte…det var så det började.

Extra stora bullar

Birgitta, som inte är av den knussliga sorten, lät bullarna bli extra stora och generösa.

– Jag fick bara plats med tre bullar på en plåt. Nästa dag kom kunderna tillbaka och frågade efter där de stora bullarna. Sedan var det kört.

Bild: Lars Hjertberg
Bild: Lars Hjertberg

Under följande år byggdes ett mindre bullimperium i Hagas östra kvarter. Mellan Skolgatan och Sprängkullsgatan drev Birgitta så småningom fyra kaféer.

– Jag stod på Mosters café på Haga Nygata och bakade till alla ställena. En lördag-söndag kunde det bli så där 900 stora kanelbullar. På Café Husaren var det ofta fullt, och om somrarna när alla turister kom gick det särskilt bra, minns hon.

– Det hände att amerikanare bad mig packa ner bullar i smörburkar som dom skulle ta med hem på flyget. Någon tyckte till och med att jag skulle komma över till USA och baka – och hade jag bara varit lite yngre så kanske jag tagit chansen. Men jag hade ju fem barn att ta hand om också…

I stället fortsatte Birgitta att vårda sin kaféverksamhet. I Haga, i Trädgårdsföreningen om somrarna, och så småningom också i Landvetter. Totalt hann det bli nio stycken.

Hemligt bullrecept

Bullreceptet är förstås en väl förborgad hemlighet, men när nu sista plåten för länge sedan lämnat ugnen avslöjar Birgitta vem som lärde henne de rätta greppen:

– Mamma var sjuksköterska och tvungen att baka hemma för att vi skulle kunna klara ekonomin. Pappa dog tidigt och så hade jag en morbror som var svårt sjuk och också skulle tas om hand. Jag tittade på när mamma bakade, och lärde mig väl utan att egentligen ha en tanke på att jag en dag själv skulle bli bagare.

– Nu bakar jag inte ens här hemma längre, men kommer jag in till stan tittar jag gärna in en sväng på Ahlströms för en kopp kaffe och en smörkaka. Där finns det fortfarande lite atmosfär kvar. Och ibland tänker jag att jag ska be barnen se till så att jag får en alldeles särskild rad på min gravsten:

”Här vilar hon som bakade Hagabullen.”

– Det hade väl varit käckt?

Birgitta Alvelin

Ålder: 76 år.

Yrke: Egen företagare i cafébranschen.

Bor: Villa i Landvetter.

Familj: Fem barn och nio barnbarn.

Fritidsintressen: Trädgårdsarbete. Att sy, sticka, väva och måla.

Favoritmusik: Nu lyssnar jag mest på radion, men förr gillade jag pop som man blev pigg och glad av.

Senast lästa bok: Nuförtiden ser jag för dåligt för att läsa böcker.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.