Birgitta är hela Sveriges kakdrottning

Hon är ”kakdrottningen” med hela svenska folket och vi träffade henne i samband med en föreläsning ute på Redbergsteatern i östra Göteborg.

Tidigt ringlade köerna utanför. Det kvinnliga inslaget dominerade, men det fanns även en hel del män i publiken. Och alla var de beredda att lyssna på Birgittas visdomsord. Efter föredraget följde frågestund, bokförsäljning och autografskrivning i flygande fläng.

Namnet ”Kakdrottningen” myntades en dag på Göteborgs Central. Birgitta väntade på att resa hem till Stockholm igen när tåget därifrån kom in på perrongen intill. Ut ur en av vagnarna steg mat- och vinexperten Carl Jan Granqvist. Han fick syn på Birgitta och lät sin kraftiga stämma ljuda:

– Nä, men titta, ”Kakdrottningen” och hennes följe!

Sedan den dagen var ytterligare ett smeknamn fött.

– Jag har fått många, skrattar Birgitta. Flera kallar mig ”kaktanten”. Andra ”Bullgumman” och ”Småkakornas apostel”. Det finns fler men det skulle ta alltför lång tid att räkna upp alla. Men jag känner mig hedrad av dem.

Att kafferepet kommit på modet igen är en sak Birgitta intygar. Hon berättar om ett möte nyligen med en ung man på en gata i Stockholm.

– Han skulle ordna ett kafferep och behövde ledsagning med i första han bordsduk och porslin. När jag gav honom några råd berättade han att det var tv-programmet som väckt intresset för kafferepet.

Kafferepet har anor ända sedan början av 1900-talet.

En kakbok från 1906, kallad ”För kafferepet”, avslöjar att bjudningsformen med kaffe, sju sorters kakor och tårta i grunden är en svensk tradition. I början var kalasen avsedda för kvinnor, men vid vissa tillfällen kunde även prästen i församlingen vara inbjuden.

– Inte alltid, berättar Birgitta. Han måste var en trivsam person som kunde smälta in i konversationen runt bordet. Då kunde han till och med få en egen finare duk under sitt kaffekoppskuvert en så kallad prästaduk.

Själva namnet ”kafferep” kom sig av att kvinnorna oftast sysselsatte sig med något under kaffestunden. De satt exempelvis och repade upp gammalt slitet tyg eller stickade medan de lät sig väl smaka av kaffet och bordets läckerheter.

Och ofta stannade det inte vid en kopp utan det blev påtår, alltså påfyllning. Sedan kunde det fortsätta med tretår för kopp nummer tre. Därefter följde krusetår för fyran och pintår för femman. Det sistnämnda tillhör sällsyntheterna och uttrycket finns inte heller med i Svenska Akademins ordlista.

Birgitta föddes i Restenäs utanför Ljungskile i Bohuslän. Hon gick i Resteröd skola innan högstadiet i Uddevalla allmänna läroverk där hon tog studenten 1959. Det stod redan tidigt klart för henne att intresset för kakor skulle forma hennes liv.

– Redan som sexåring tyckte jag att det var lika roligt att ta fram mammas kakböcker, och sitta och titta på bilderna, som att bläddra i sagoböcker. Jag verkligen kände för de vackert dukade kakborden, formen på kakorna och de fina glasyrerna.

I dag har baktraditionen kommit i ropet igen, det märks i alla generationer.

När det bjuds på kafferep så gäller ofta hela menyn. Den goda bullen, mjuka kakan och minst sju sorters småkakor – och så kronan på verket i form av tårtan.

Men vad vore alla goda kakor utan kaffetåren?

Kaffedrickande har traditioner ända från Karl XII:s tid. Råvaran kom från turkarna, Det var också de som försåg den svenske kungen och hans hov med bönorna efter nederlaget i Poltava 28 juni 1709.

För att dämpa den förlusten fick de flera kilo kaffe dagligen. Majestätet påstås själv ha konsumerat tre kilo varje dag. Att han lyckades somna efter det måste i så fall vara en av hans största bedrifter. När kungen återvände hem till Sverige igen hade han förutom kaffe också med sig en kaffekokningsapparat.

Kokkaffets popularitet stod sig i 250 år. Kaffet skulle vara nykokt och nymalt i handvevad kvarn. När kaffet serverades fick det inte finnas sump eller vara grumligt. Det förhindrades till en början med att ett så kallat ”klarskinn”, det vill säga ett torkat fiskskinn som användes för att få ett perfekt kaffe att hälla på serviskannan.

I slutet av 1970-talet tog filterbryggandet över. Då dök också olika elbryggare upp samtidigt som kokkaffet nästan försvann.

Ungefär samtidigt började svenskarna i allt större utsträckning åka på charterresor ut i Europa. Vi fick smak för både espresso, cappuccino och caffe latte. Med det följde olika maskiner och tillbehör in i hushållen.

Men nu verkar vi vara på väg tillbaka till ursprunget igen, traditionellt bryggkaffe är åter på frammarsch.

Birgitta har medverkat i 47 böcker. Den största ”Sju sorters kakor” kom ut i första upplaga 1945 när kriget var slut och ransoneringen på smör, ägg, mjöl, socker och inte minst kaffe upphörde. ICA-förlaget bestämde sig för att anordna en recepttävling. Redaktionen fick in över 8 000 recept från över 3 000 deltagare. I dag är upplagan med alla nytryck och receptändringar uppe i över fyra miljoner exemplar!

Om du av någon anledning vill göra den gladlynta och trevliga Birgitta Rasmusson lite surmulen, så är det bara att nämna ordet ”fika”.

– Det ordet gillar jag inte. Måttet var rågat när jag intervjuades av en ung journalist som i rubriken skrev ordet ”Fikarep”. Men numera har jag vant mig. Ordet har tyvärr kommit för att stanna.

Till hösten är det dags för en ny omgång av ”Hela Sverige bakar”. Birgitta Rasmusson är väl förberedd.

– Det ska bli roligt att träffa alla dessa duktiga bagare som finns i de svenska hemmen runt om i landet.

Jan Österström