Bertils konst tar form nere vid älven

Från ett av Bertils fönster syns Sockerbruket där KKV, Konstnärernas kollektivverkstad, huserar. Dit styr han stegen flera gånger i veckan.

Och det är där hans konst tar form – blir till båtar, vackra ljuskronor och skulpturer. KKV GBG är en verkstad för yrkesverksamma konstnärer, konsthantverkare, designers och professionella konstutövare. Här finns en stor verkstad för den typ av utrymmeskrävande konst som den forne plåtslagaren Bertil främst ägnar sig åt, nämligen smide.

– Jag jobbar alltmer i koppar, det är ett mer ”förlåtande” material än stålet, och inte lika tungarbetat. Senare i vår ska jag lära mig att emaljera, jag vill kunna mer om hur man kan jobba med ytan på kopparen. Och så försöker jag lära mig gjuta i brons.

Hans hittills mest imposanta verk är Fredsgudinnan med tillnamnet Nuclear Disarmament som invigdes på Hiroshimadagen (6 augusti) förra året. Fredsrörelsen närvarade och förvaltar nu skulpturen. Hon är ett massivt 200 kilo tungt monument med ett fredsmärke som hålls upp av två händer.

Bild: Lisa Thanner

1/3

Bertils skaparprocess börjar ofta med att han hittar ett material. På Hönö, där han bodde tidigare, fick han fatt i ett stockankare som en fiskare fått i sin trål. Lancashirestålet det är gjort av ser ut som ådrat trä och är cirka 200 år gammalt, samma tidsrymd som Sverige varit förskonat från krig. Detta gav idén att skära sönder ankaret, för att sedan sammanfoga styckena med hjälp av modern svetsteknik, till denna fredsappell.

– Hon står här vid älven som en stoppskylt. 1989 uttalade sig nämligen Göteborgs kommunfullmäktige att de ville att inte bara Göteborg utan hela Norden skulle vara en kärnvapenfri zon. I dag är detta inte lika glasklart. Att jag och folket i staden vill ha det så, det är dock säkert, säger han med eftertryck.

Var på plats under klimatmötet

Även klimatet bekymrar honom. Han läser på, deltar i flashmobs för att uppmärksamma frågan och i december förra året åkte han och en vän ner till södra Polen. Huvudsyftet var att på plats i Katowice, där FN:s klimatpanel IPCC höll ett stort möte, demonstrera för att världens makthavare på allvar måste börja agera för att förhindra hotande klimatkaos.

Det är stora frågor du tar dig an, och väldigt lite går åt rätt håll. Känner du dig inte uppgiven inför utvecklingen?

– Jo, ibland blir jag mörk i synen. Men det är för mig ovärdigt att ge upp. För mina barnbarns skull går det ju inte att kapitulera, säger han.

Hemmet är lika delar bostad och utställning, och en plats för förundran. Flera av hans alster har fått sin hemvist här.

Är du inte intresserad av att ställa ut, eller rentav sälja några av dem?

– Jag ställer ut i metallverkstaden på KKV under Konstrundan i Majorna och under Kulturnatta. Det får räcka. Sälja är inte så viktigt. Jag har min pension och behöver inte bevisa så mycket längre, det är skönt.

Började inom varvsindustrin

Den snart 70-årige Bertil Gustafsson yrkesbana inleddes på det tidiga 1970-talet inom varvsindustrin.

– Jag läste först sociologi och pluggade matematik ett tag på Chalmers, men mitt politiska engagemang tog över och jag började sedermera jobba på Lindholmsvarvet.

På varven fanns det gott om jobb då. Och pengar att tjäna då en familj bildades och behövde försörjas.

När varvskrisen blev ett faktum och verksamheten flyttades utomlands, blev det först repetitionsstudier om kvällarna på Komvux och sedan nya tag på Chalmers. Där utbildade han sig till civilingenjör, med inriktning automationsteknik.

– Då var jag 36 år, och hade många krokar att hänga upp kunskapen på.

Bertil disputerade, skrev en avhandling, som genom ett utvecklat synsätt på kunskap och etik fokuserar på möjligheten att förändra svenskt arbetsliv i samklang med ett socialt och miljömässigt hållbart samhälle. Blev teknologie doktor, därefter universitetslektor. Vid pensionen avslutade han sitt yrkesliv som vice-prefekt på en institution vid Chalmers tekniska högskola.

Konst, segling och foto

Nu är det främst konsten, seglingen och fotograferandet som upptar hans tid.

Och så förstås barnbarnen och skeppshunden Moa, en kolsvart portugisisk vattenhund som kom i hans ägo för snart sex år sedan. Hon är hans ständige vapendragare. De har seglat ner till Medelhavet tillsammans och hon var med på klimatmötet i Polen. Den som följer Bertil på sociala medier får ofta se hennes ståtliga uppenbarelse på bild och inte minst höra hennes kommentarer om läget i världen. Ofta är hon förbannad på sakernas tillstånd.

Men när Bertil blir för svartsynt och Moa för arg, då drar de till Änggårdsbergen. Han är nyväckt joggare och försöker att hinna ikapp Moa på nästan dagliga utflykter där uppe.

– Där stillas oron och vi hämtar ny kraft.

Maria Löfstedt