Han gick i årskurs tre när han själv började spela basket.
– Jag följde med min kusin till en träning och fastnade direkt, berättar Araz Perwizie. Fast jag var egentligen inte särskilt bra på basket.
Araz ler en aning när han lägger till.
– I början var jag faktiskt en katastrof. Jag var inte så koordinerad. Jag växte dessutom 30 centimeter under två år – det hjälpte inte. Men det var kul att spela basket. Gemenskapen, vännerna i laget och idrotten i sig fick mig att stanna. Basketen gav mig struktur och jag lärde mig disciplin, även om jag redan kom från ett disciplinerat hem. Men det är en annan sak när du lär dig disciplin där du har ett ägande, där du gör valen. Jag lärde mig också att hårt arbete leder framåt.
Som barn och tonåring spelade Araz i Lundby Basket och med tiden tog ihärdigt tränande honom till USA.
– Jag var 17 år när jag åkte till USA för att gå på junior college och spela basket, säger Araz. Men efter sex månader fick jag möjlighet att studera i Förenade Arabemiraten och valde det. De hade ett bra basketprogram. Fast livsstilen där borta var inte för mig. Den kändes artificiell, det var svårt att bygga djupa relationer med människor. Det, och att mamma fanns kvar här, gjorde att jag fem år senare flyttade hem igen.
Araz, idag 36 år, fortsatte då spela i Lundby Basket och så småningom insåg han att han tyckte om att coacha.
– En vän tränade en grupp ungdomar. Jag hjälpte honom under en träning och det var så min tränarresa började.
Biskopsgården är hemma
När Araz en tid senare fick höra att det planerades en basketsatsning i Biskopsgården tog han kontakt med initiativtagaren Ali Tabrizi. 2014 grundade de, och ytterligare en ledare, Västra Hisingen Basket.
– Jag kände att jag ville bidra med någon typ av förändring, säger Araz. Jag ville hjälpa till att utveckla området. Jag såg det som en möjlighet att ta vara på den potential som finns.
Vi befinner oss i Sjumilahallen i Biskopsgården. Araz lutar sig fram och fortsätter:
– Jag växte upp i gårdarna här. Jag har aldrig bott någon annanstans i Göteborg än i Biskopsgården.
Vi bär alla ett gemensamt ansvar – och en del i det är mitt.
Araz, som när han var väldigt liten kom till Sverige utan sina föräldrar men senare återförenades med sin mamma, konstaterar att Biskopsgården är det närmaste han kommit en plats att kalla hemma.
– De vänskapsrelationer jag har grundades här, även en stor del av min identitet. Visionen när vi startade Västra Hisingen Basket var att skapa en arena som främjar trygghet och utveckling för ungdomarna i området.
Efter en kort paus lägger Araz till:
– Framför allt var detta i början ett socialt projekt. Ungdomarna skulle lära sig att träna. Träningskulturen existerade inte då. Som mest coachade jag sju lag under en och samma period. Idag har jag hand om fyra lag, från U17 och uppåt.
Sin egen basketkarriär la Araz på hyllan när han var 28 år, något han delvis ångrar idag.
– Tiden räckte inte till när vi startade denna förening. Fast jag har börjat spela lite igen nu, i division tre.
Han konstaterar att han offrat mycket av sitt privatliv under åren som gått men poängterar att han haft förstående människor i sin närhet.
– Min flickvän som tidigare inte var basketmänniska har blivit basketmänniska, säger Araz med ett leende. Detta är mitt livsverk och jag känner mig väldigt tacksam över alla fina ungdomar jag lärt känna. Det skänker både hopp och glädje. Jag ser positivt på framtiden. Samtidigt… några tappade vi på vägen. Jag tänker ofta på dem och undrar om jag hade kunnat hitta ett bättre sätt att nå fram.
Ett ansvar att lyfta fram nya förebilder
Araz, även basketinstruktör på Katrinelundsgymnasiet, menar att det finns så många möjligheter när det kommer till att skapa förändring. Västra Hisingen Basket aktiverar cirka 200 ungdomar men målet är att siffran ska mer än fördubblas.
– Vi bär alla ett gemensamt ansvar – och en del i det är mitt. Jag tänker ”kan jag skapa stabilitet och bidra med livserfarenhet så kanske det tänder en låga hos någon annan”. Ibland känner jag att jag inte gör tillräckligt… men jag hoppas kunna vara en förebild och ha ett positivt inflytande på ungdomarna.
Araz, som beskriver sig själv som en naturmänniska och drömmer om att besöka några av Sveriges större vattenfall, ler återigen när han berättar:
– Med de äldre ungdomarna kan jag numera ha djupa dialoger. Jag är inte bara ledare, där finns också en vänskap. Och de i sin tur bidrar idag till föreningen. Det känns givande att se ”det gav något i alla fall, de här åren”. Vissa har jag känt sedan de var 13 år. Nu har några av dem blivit ledare. Jag känner mig stolt. Jag ser det som ett ansvar att lyfta fram nya förebilder. Sociala medier är väldigt lättillgängligt, men där finns ingen riktig substans. Jag tror att det är viktigt att ungdomar har förebilder de kan ta på, som kan hjälpa dem i rätt riktning.
LÄS MER:Ruben Johansson jobbar som pastor på häktet
LÄS MER:Med respekt för liv och död värnar Hilmar om lokal slakt
