Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

För över 60 år sedan kom Birgit Howe (som då hette Annerstedt i efternamn) till London som barnflicka. Sedan dess har hon blivit kvar.

Barnflickan Birgit blev bofast

Efter äventyret som barnflicka i London 1954, stannade Birgit "Bibban" Howe kvar, gifte sig och firade nyligen sin 80-årsdag.

– Jag lärde känna min blivande make på en internationell klubb. Det var engelska pojkar och svenska, finska och danska flickor. Vi läste engelska och de ordnade fester. Det var mycket trevligt, säger Birgit Howe och ler när hon tänker tillbaka på tiden som nittonårig aupair i storstaden London. 
Året var 1954. Birgit Annerstedt, som hon hette då, gick i Majornas flickskola på Karl Johansgatan. Klassen hade läst engelska i sju år när hon fick syn på en lapp på anslagstavlan att en familj utanför London sökte en barnflicka, som kunde städa och ta hand om två barn i skolåldern.
– Det började bli populärt att resa utomlands och mina föräldrar var pigga på att jag åkte till England för att lära mig språket. 

Efter tre månader kom även klasskamraten Birgitta över för att arbeta som aupair. En annan klasskamrat reste till Amerika men det var längre bort och inte lika populärt. Det var förstås fortfarande ganska ovanligt att åka utomlands, minns Birgit Howe.
Tillsammans upptäckte väninnorna London på sina få lediga dagar. Till att börja med vågade de sig inte ned i tunnelbanan. Istället köpte de en karta och promenerade från tågstationen i Marylebone till Oxford Street där alla favoritaffärer låg. Birgit Howe minns inte hur mycket hon tjänade i veckan men tror att det var ett par pund. Att de inte kunde handla så mycket spelade mindre roll. Allting var nytt och spännande.  
På 1950-talet åkte de flesta till London med båt från Göteborg till Tilbury. Så också Birgit Howe. Resan tog 24 timmar. Därefter tog hon tåget till det område där familjen hon skulle arbeta hos bodde. På stationen anmälde hon sin ankomst till stinsen, men han glömde bort att meddela familjen.
– Där satt jag på stationen och tänkte: Varför reste jag till England? Och jag hade ju ingen telefon. Först efter två timmar kom mamman i familjen för att hämta mig. Så det ordnade sig men då var jag väldigt trött. 

Birgit Howe påminner om skillnaden mot i dag när alla har mobil. På den tiden måste hon först beställa ett telefonsamtal och sedan vänta två timmar innan hon kunde prata med föräldrarna i Göteborg. 
Nytt var också kylan inomhus på vintern. När hon vaknade på mornarna var det is på englasrutorna. Huset värmdes upp med öppna spisar. 
– Mamma hade sytt mig en tjock morgonrock och på fötterna hade jag yllesockor. Men när man är yngre vänjer man sig snabbt. Familjen var trevlig och det var härligt att vara här.

Hennes föräldrar blev först oroliga när hon berättade att hon träffat en engelsk pojke. De rådde henne att komma hem, arbeta ett tag och sedan åka över igen innan hon bestämde sig för giftermål. 
– Då fick jag plats som sekreterare på Anglo-Swedish Society, som ordnade bjudningar när någon från Sverige kom till staden. Den största festen arrangerade vi när kung Carl Gustav var på besök.
Efter ett år bestämde paret sig för att vigas i Sankta Birgittas kapell i Göteborg och därefter flytta till makens hemtrakter utanför London. Det första Birgit Howe önskade sig var centralvärme i hela huset. 
– Jag har bott i Kingshill sedan dess. Mina föräldrar hade sommarstuga på Onsala utanför Kungsbacka så det var som att komma hem, säger Birgit Howe och förklarar att hon bara flyttade från Kungsbacka till Kungsbacka. 

Medan barnen var små var hon hemmafru, men sedan började hon arbeta hos Johnson & Johnson och där stannade hon fram till pensionen. 
– Det har varit lätt att leva i England. Livsstilen liknar den svenska. När jag var yngre tyckte jag till och med att det var enklare och mindre stelt här än hemma. Jag kom in i trallen med en gång. Det är viktigt att man blandar sig med människorna runt omkring. 

Birgit Howe känner sig både svensk och engelsk. På julafton äter familjen fortfarande köttbullar och Jansons frestelse medan köket doftar kalkon på juldagen. Barnen läste både Astrid Lindgren och Roald Dahl och på somrarna njöt de av havsbad tillsammans med kusinerna i Onsala. 
– Titta nu är våren här, säger hon och stannar till på vägen tillbaka till tågstationen i Great Missenden för att visa en stor skogsslänt med blåskimrande engelska klockhyacinter. De är underbart vackra – precis som vitsipporna i Sverige, tillägger hon och skrattar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.