Barbro är hästfestens volontärveteran

Den stora, ljusa manegen på Clarebergs Ridskola är tom och tyst. ”Tantgruppen” är nyss avslutad och deltagarna sitter på balkongen utanför och dricker kaffe. Den enda som rör sig i manegen är en katt som ligger i solen på läktaren och lojt sträcker på benen. Barbro går fram och öppnar den stora dörren till manegen och kliver in.

– Detta är vår stolthet. Den stod klar 1979 och kunde byggas med de pengar vi drog in på de första åren i Scandinavium. Oj, vad vi jobbade hårt för detta.

För det som nu blivit en stor internationell tävling startade i slutet av 70-talet av ideella krafter från tre Göteborgsklubbar.

– Som vi höll på. Vi planterade lökar i januari för att ha blommor till tävlingen och vi satte in björkar hos Arne Pettersson på Tagenes växthus. Vi byggde och målade hinder, la banan och byggde stallar. Det var många kvällar och helger som gick åt.

Varje år sedan starten

Barbro har varit med varje år sedan starten. De flesta åren i prisgruppen, i vilken hon började redan 1979 och var gruppledare för från mitten av nittiotalet fram till 2015.

– Sen kände jag att det blev för mycket. Jag orkade inte hålla så många bollar i luften och ta allt det ansvar som krävdes för att det skulle bli så bra som jag ville. Så jag sa tack för mig, men då frågade de om jag ville vara med i VIP-gruppen och det ville jag ju.

VIP-gruppen tar hand om sponsorer, partners och deras gäster som besöker tävlingarna. Barbro visar dem till rätta, svarar på frågor, håller guidade turer inne på Scandinavium och visar dem till framhoppningen.

– Jag tycker att det är så roligt. Att få vara mitt i pulsen i hästvärlden och att få träffa alla som kommer dit.

Övertalade sina föräldrar

När Barbro var elva år följde hon, efter att ha fört en omfattande övertalningskampanj av sina föräldrar, med en klasskamrat till stallet och hon var hemma direkt.

– Jag kan fortfarande blunda och känna lukten från när jag öppnade dörren till Göteborgs Ridhus första gången. Jag känner spänningen och nervositeten. Det är ett så starkt minne.

Hästarna har varit med nästan hela livet förutom en liten paus på några år just när hon gifte sig och fick barn. Hon gick ett par gånger på ”husmorsridning med barnvakt” när sonen var liten, men han visade sig vara kraftigt allergisk så det fungerade inte. När barnen blev lite större var Barbro tillbaka i stallet, tillsammans med sin dotter.

– Min man och min son seglade och jag och min dotter var i stallet. Sedan träffades vi hemma och berättade om vad vi varit med om.

Katten har lämnat läktaren och letat sig in på banan, den nosar på Barbro och spatserar sedan vidare. Manegen är tyst och stilla som håller den andan inför vad som komma skall. När det bli eftermiddag och alla ridskoleelever kommer.

– Vi planerar att bygga en manege till. Det räcker inte med en eftersom det bara är på eftermiddag och kvällar som ridskoleeleverna kan komma hit och då blir det fullt med endast en manege.

Köpte första hästen 1975

Sin första egna häst köpte Barbro 1975, en skäck som hette Sherry. Sedan dess har hon haft ytterligare fyra hästar. Den sista som var hennes egen, Smart Boy, blev sjuk och fick tas bort förra våren. En stor sorg för Barbro. Samtidigt var det vänner i stallet där Barbro hade sin häst som behövde hjälp att ta hand om sitt tioåriga sto, Alva, i två år tills hon skulle föla. En perfekt lösning. Barbro var utan häst och Alva behövde någon som tog hand om henne. Nu rider hon ”sin” häst fem dagar i veckan och sitter dessutom i styrelsen i Clarebergs Ridklubb och i klubbens tävlingskommitté.

– För mig är hästarna ett sätt att leva. Där blir jag lugn och glad och får massor av energi. Jag tror också att det är en viktig orsak till att jag mår bra. Det är fysisk träning och jag är utomhus mycket.

Många festliga minnen

Det är många saker som fastnat i minnet under åren med GHS.

Allt från när PG Gyllenhammar gjorde raketen inne på arenan, med volontärer, ryttare och hästar (!) samlade, till när en av prisutdelarna på väg fram att dela ut pris, lyfte foten och hennes eleganta lacksko stod kvar. En påpasslig volontärskollega till Barbro i prisgruppen var då snabbt framme och flyttade fram skon så att prisutdelaren smidigt kunde sätta ner foten i den i nästa steg.

– Det är en av de saker som är så härliga. Alla volontärer gör sitt yttersta för att allt ska fungera bra.

När tävlingarna är igång i år igen kommer Barbro vara där och jobba och njuta i fulla drag.

LÄS MER:Caroline ska få hästfesten att blomstra

Karin Löwing

namn@gp.se