Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arne Nilsson författare, Göteborg Bild: Magnus Sundberg
Arne Nilsson författare, Göteborg Bild: Magnus Sundberg

Bög i folkhemmet och bög på klassresa

Som forskare har han skildrat de homosexuellas situation i Göteborg. Som pensionär utgår han från sina egna erfarenheter av utanförskap. Möt Arne Nilsson, aktuell med memoaren ”Bög på klassresa”.

– Många har skrivit om sina klassresor men få har tidigare gjort det utifrån ett homoperspektiv. Det är något som jag saknat, säger Arne Nilsson.

Under sin tid som forskare vid Göteborgs universitet studerade han manligt och kvinnligt homoliv i Göteborg och på Amerikabåtarna kring 1900-talets mitt. Resultatet blev tre böcker, varav en ihop med kollegan Margareta Lindholm. Böckerna beskrev en tid av både ljus och mörker.

Forskade om homosexuellt liv

– Som forskare ville jag ta reda på hur homosexuellt liv såg ut. Med mina memoarer vill jag också berätta om ett enskilt livsförlopp. I båda fallen har ett sociologiskt perspektiv varit viktigt.

Den första memoaren med titeln ”Bög i folkhemmet” skildrar uppväxten och livet fram till Arne är 28 år. Livsberättelsen, som fortsätter i ”Bög på klassresa”, slutar när huvudpersonen är 40 och står på egna, men darriga ben.

– En slags cliffhanger, säger Arne, som duckar för frågan om det blir fler memoarer. Han skriver men vet inte än hur det kommer att gå.

Arne växte upp med två yngre syskon i södra Guldheden. Mamman var hemmafru och pappan modellsnickare och aktiv socialdemokrat.

Kände sig fel men blev inte trakasserad

– Pappa var sällan hemma men väldigt mån om oss barn och ville att vi skulle studera och få det bra.

Som liten tyckte Arne om att bygga hus i sandlådan och putta kula ihop med de andra arbetargrabbarna. Han hoppade också gärna hage och rep med flickorna, vilket inte var populärt bland killarna.

– Jag kallades ibland för ”tjejtjusaren”, vilket ju var helt galet. Jag kände mig fel men blev aldrig trakasserad; kanske för att min lillebror tillhörde de tuffa grabbarna i grannskapet, säger Arne.

När han blev lite äldre tillbringade han mer tid ihop med arbetarkillarna.

– Till skillnad från medelklasskillarna hade vi inga sommarstugor att åka till på loven. Vi upptäckte stan till fots, lyssnade på skivor på Waidele och såg film på matiné. Trots det kände jag hela tiden en dubbelhet; jag var inte riktigt en av dem.

”Mycket har förändrats till det bättre men många hbtq-personer har det svårt även i dag. Om jag kan bidra till att skapa förståelse och ge dem en chans att identifiera sig med mig, är jag tacksam, säger Arne Nilsson. Bild: Magnus Sundberg
”Mycket har förändrats till det bättre men många hbtq-personer har det svårt även i dag. Om jag kan bidra till att skapa förståelse och ge dem en chans att identifiera sig med mig, är jag tacksam, säger Arne Nilsson. Bild: Magnus Sundberg

På samläroverket kom han helt ifrån de tuffa grabbarna. Arne, som var snäll och rolig, bra på kläder och trender, kände sig visserligen accepterad och omtyckt. Men känslan av att något var fel gnagde i honom.

– Innerst inne visste jag ju att jag var bög, jag hade bara inte velat erkänna det för mig själv. Men en dag när jag var 16-17 år och gick hem från biblioteket, stod det helt klart för mig: Jag är homosexuell!

Efter studenten läste Arne sociologi, kulturgeografi och statistik på universitetet med siktet inställt på att jobba med samhällsplanering.

– Jag ville upprätthålla ett sken av att bli något inför föräldrarna. Men eftersom jag inte trodde att jag hade någon framtid, saknade jag ett riktigt mål, säger han.

Parallellt med att Arne levde ett vanligt studentliv, hade han hastiga, sexuella möten med män. Under en period delade han lägenhet med ett par andra bögar. Tillsammans med andra vänner levde de i ”ett ständigt pågående estetiskt seminarium”. Föräldrarna borde ha kunnat ana sig till att sonen var homosexuell.

– Men vi pratade aldrig om detta och jag föreställde mig en katastrof ifall de skulle upptäcka det.

Studerade för att slippa bilda familj

Arne var den evige studenten. Så länge han studerade kunde ingen begära av honom att han skulle bilda familj. När han inte längre fick studielån, försörjde han sig som daglönare med jobb i hamnen.

I vilket sammanhang han än befann sig, kände han sig ”fel”. Det handlade inte bara om hans sexuella tillhörighet. Han upplevde också att hans estetiska intresse inte passade sig på sociologen.

På 70-talet träffade han en man som han tyckte mycket om och blev beroende av. Men trots att förhållandet var destruktivt, hade Arne svårt att slita sig från honom.

– Min partner kunde säga saker som ”Vad är det för bögskor du har köpt?”. Tänk, han var ju faktiskt homofob, utbrister Arne.

I stället för att vara självständig, gjorde Arne allt för att vara alla till lags. Men att spela den rollen kostade på. 1983 drabbades han av panikångest och började gå i psykoterapi.

– Det kanske räddade mitt liv, säger han.

Tack vare terapin klarade han att disputera och göra slut med sin partner. Denne hämnades genom att skriva ett brev till Arnes föräldrar där han avslöjade förhållandet.

– Pappa sa att ”det ska du veta, det är inte hemifrån du fått det”. Kontakten med mina föräldrar bröts under ett par år, vilket var ledsamt men trots allt inte den katastrof jag föreställt mig, säger Arne.

När han ser tillbaka på de första 40 åren, konstaterar han att de var ganska tuffa.

– Mycket har förändrats till det bättre, men många hbtq-personer har det svårt även i dag. Om jag kan bidra till att skapa förståelse och ge dem en chans att identifiera sig med mig, är jag tacksam, säger han.

Arne Nilsson

Ålder: 73 år.

Är: Pensionär och författare.

Bor: Vasastan.

Familj: Singel. Ju äldre jag blir, desto bättre trivs jag ensam. Skrivandet skapar mening i mitt vardagsliv.

Intressen: Att skriva. Tycker mycket om att röra på mig. Cyklar, simmar, åker skidor och skridskor. Gillar också att titta på film och läsa romaner och relevant facklitteratur.”

Aktuell: Med nyutkomna boken Bög på klassresa – en memoar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.