Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Augusti är sommarens krona

"Det inte kylan som kommer nu, det är eftervärmen. Smaka på det ordet ett ögonblick eller ännu hellre en god stund, skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är för tidigt att börja prata om hösten om ni frågar mig. Det är inte höst bara för att semestern är slut och det bjuds till höstupptakt på jobbet. Det är fortfarande sommar. Kalendariskt, astronomiskt och meteorologiskt. Det är inte höst bara för att man byter ut kortbyxorna mot jeans och tar med sig en extra tröja ibland. Det är fortfarande sommar. Och dessutom kanske den bästa delen av sommaren, den tid på året då den värsta semesterstressen har lagt sig och vi njuter av den mättade månaden augusti. Ett ryskt ordspråk säger att augusti är sommarens krona och i min värld doftar ordet inte vemod utan lugn. Vi går in i sensommaren med sina luddiga kanter. Den kommer obemärkt och går utan att göra något väsen av sig och är så pass egenartad att den ibland har kallats för den femte årstiden. Det ligger sjörök över varma vatten, mörkret bäddar in oss lite tidigare på kvällen och vi sover med fönstren öppna. Grönskan är mustig men börjar bli aningen trött och grå, något som kompenseras av att vi kan skörda det mesta i grönsakslanden. Och framför allt: det är fortfarande sommar.

Augusti är en varm och avspänd månad, som gjord för att sätta rytmen för det kommande kalenderåret. Det är nu vi kan nyttja varma kvällar till att packa fikakorgen på cykeln och ta ett bad på nästan tomma badplatser och klippor.

Det inte kylan som kommer nu, det är eftervärmen. Smaka på det ordet ett ögonblick eller ännu hellre en god stund. Jag skrev en bok för snart tjugo år sedan som fick det namnet och jag minns så väl hur titeln kom till. Jag befann mig någonstans i Sydeuropa för att skriva. Inkluderat i priset för den pyttelilla och ganska mörka lägenhet jag hyrde var tillgången till en gemensam takterrass med utsikt över havet. Jag satt där uppe varje kväll, tittade på horisonten och den snabbt sjunkande solen. Det var sällan någon annan där än jag. En av kvällarna blev det lite kyligt. Jag drog stolen närmare stenmuren för att komma i lä och det var då jag upptäckte det; att långt efter det att solen gått ned bortom min blick ”mindes” väggen dess sken och intensitet. Väggen hade liksom sparat på dagarna så att de räckte en bra bit in mot natten. Jag satt länge i eftervärmen. Den berättade om något som var men som tog slut. Och ändå inte. Inte riktigt. Det var som att det ljusa och vakna inte riktigt ville ge sig för kvällen och natten, inte riktigt ville ge rum för kylan.

Ordet eftervärme har följt mig sedan dess. Det handlar om så mycket mer än årstider, kanske mest av allt om de människor som vi inte fick ha kvar. De är borta, men värmen efter dem finns kvar. I den bemärkelsen pågår deras liv tillsammans med oss ännu.

Så länge leve augusti, sommarens krona. Hösten tar vi när hösten kommer, för just nu det är fortfarande sommar.