För tio år sen skulle jag fylla i en enkät om religion och vetenskap. Enkäten avslutades med frågor om vem jag var. En av dem minns jag tydligt. Frågan var ”Hur religiös är du?” och så skulle man svara på en tiogradig skala.
Det var inte lätt. Vad betyder det att svara 8, eller 5? Hur ofta ska man gå i kyrkan (eller motsvarande) för att svara 7, hur mycket tid ska man lägga på bibelläsning? Eller är det något annat som avses?
Efter mycket funderande bestämde jag mig för att svara 10. Jag är ju ändå präst, tänkte jag. Men också, om jag svarar något annat, betyder inte det att jag underkänner min egen och andras sätt att vara kristen eller troende?
Inte så att jag är perfekt, eller att jag inte både borde och vill mer, men mina tillkortakommanden gör mig inte mindre kristen.
Jag tänker också på den när jag läser om frågor som ställs för att avgöra om asylsökande konvertiter är kristna. Visst förstår jag att man på något sätt måste undersöka sanningshalten i det en asylsökande uppger, men samtidigt är det svårt att förstå hur man ska mäta tro och tillhörighet.
Den där enkäten förändrade något i synen på mig själv och på andra. Att längta efter mer och djupare tro betyder inte att det är något fel på den tro jag har. Och efter enkäten har jag försökt ta tillbaka ordet ”religiös”, som ju ofta känns lite obekvämt.
Ja, jag är religiös, och religiösa kan vara som jag, lite som folk är mest.
Inte minst i den lutherska traditionen har frågan om när tron räcker till diskuterats. Räcker det verkligen med att tro? Och vad är tillräcklig tro? Och om det är tron som ska räcka, blir det då inte ändå en prestation, en gärning, och hur funkar det då?
I Paulus brev i Bibeln finns en intressant formulering som innehåller orden Jesus och tro. Det genitivuttryck som används kan antingen betyda att det handlar om Jesus trofasthet till människorna eller om människornas tro på Jesus. Det senare alternativet är den vanligaste tolkningen, och i Bibel 2000 står det så: ”tron på Jesus Kristus”. Men i dag argumenterar många bibelforskare för den första tolkningen. Och i provöversättningen av Galaterbrevet som kom från Svenska Bibelsällskapet 2015 står det ”Jesu Kristi trohet”. Valet av översättning har så klart stor betydelse för hur vi ska förstå Paulus teologi.
Medan bibelforskarna fortsätter samtalet om hur texten bäst förstås och översättningen bäst görs, ger insikten om de båda möjliga förståelserna en bredare bild av tron. Det handlar inte bara om min tro utan också om Jesu trofasthet.
Var och en måste själv få avgöra om man vill kalla sig för kristen eller inte, för religiös eller inte.
Men jag skulle önska att vi kunde lägga åt sidan, den känsla av otillräcklighet eller obekvämhet som vissa ”religiösa ribbor” ger upphov till. Det är okej att vara religiös, man kan vara som folk ändå. Och det är okej att inte vara religiös, man kan vara som folk då med.
