Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Att prata om småsaker

Prästen Tomas Sjödin funderar över småsaker. Han menar att poängen är att det finns en människa som man kan prata med om alldeles vanliga – och för omvärlden relativt ointressanta – saker. ”Sådana till synes fjäderlätta samtal bildar en stig som man senare kan få stappla fram på när den stora nöden kommer”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det ringde en lastbilschaufför till ett av våra radioprogram häromdagen. Jag tror att det var ”Ring så spelar vi” men är inte helt säker. Hur som helst så berättade han att han hade sin dotter med sig i hytten denna dag och att de båda uppskattade att få lite tid att prata med varandra.

– Vad pratar ni om då? undrade programledaren och pappan svarade att det inte var något allvarligt, bara småsaker.

Programmet rullade vidare och lastbilen med och jag minns inte så mycket av resten. Jag blev kvar i bilden av en pappa och en dotter som skaffat sig tid till något av det allra viktigaste: Småsaker. Att prata om småsaker. Jag tror att det är oändligt viktigt. Det som bygger en relation är inte främst att man gör brandkårsutryckningar när något har hänt och pratar allvar då, inte heller att man är disciplinerad nog att maximera nyttan av sin tid och bara prata om ”stora saker” som liv och död och mognad och konflikthantering. Allt det hör också till och är viktiga beståndsdelar i en relation. Men det som bygger ihop oss människor är det som pågår mellan allt det där, det är det som utgör själva murbruket i livsbygget.

Det kan röra en kärleksrelation, två gamla goda vänner eller föräldrar med sina tonåringar

Poängen är att det finns en människa som man kan prata med om alldeles vanliga – och för omvärlden relativt ointressanta – saker. Sådana till synes fjäderlätta samtal bildar en stig som man senare kan få stappla fram på när den stora nöden kommer. För det gör den, förr eller senare. Man behöver inte vara svartsynt för att konstatera det.

Hos väldigt många av de sörjande människor jag möter framkommer det att just vardagssamtalet är något av det man saknar mest när man blivit ensam. Bara detta att få utbyta självklarheter med varandra: säga vad man drömt om på natten, vem som ringt och om det varit en bra dag på jobbet. Frågor som: Tog du in posten? Är du hungrig? Såg du att det ska regna i morgon? Och halvtråkiga informationer om elpriser och kompletteringar av handlingslistor och att det är tre månader kvar till semester. Men också bortglömda detaljer ur våra barndomar: vägen till skolan, vad lärarna hette och tuggummisorter som inte längre finns.

Har vi verkligen inte viktigare saker prata om? Jag är inte så säker på det. Tar man bort småpratet riskerar de stora frågorna att falla isär. De behöver ett välbekant sammanhang som håller stigen mellan oss öppen och farbar. Det är precis samma sak med bönen. Det är det ständigt pågående som skapar den närhet som gör att man vet vart man skall ta vägen när ingen väg plötsligt finns.

Någonstans i Sverige rullar en långtradare i vars hytt det sitter en pappa och hans dotter. De pratar inte om något allvarligt alls. De bara pratar.