Jag sitter i en tillsynes obekväm gungstol och betraktar konstverken på ett konstgalleri på Olivedalsgatan. Tankarna flyger iväg, hur tänkte konstnären när hen skapade tavlorna och dessa föremål? Vad händer i det ögonblicket då en tanke blir konkret och tar dessa former? Att sitta där och gunga iväg tankarna ger ett lugn och får min själ att rysa. Jag blir varse att tiden för reflektioner fattas mig. Att kunna hinna ikapp själen verkar vara en lyx som få förunnas. Ska man bli skogsmunk för att ha tid för eftertanke och reflektioner frågar jag mig själv. Hur hittar man balansen i att ha tid för reflektioner men ändå kunna leva ett vanligt liv med kombinationen barn, jobb och intressen? Några månader in i pandemin var jag själv en av dem som pratade mycket om vilka lärdomar vi kunde dra av rådande situation. Vad skulle vi ta med oss in i det nya normala? Jag reflekterade själv över mina livsval och om det var dags att omvärdera några av dem. Ett tag kändes som att vi alla befann oss i ett stort kollektivt reflektionsmöte där vi ifrågasatte många vedertagna sanningar. Men det tycks nu som att vi med snabba steg går tillbaka till den ordning som var innan. I vissa avseende har det till och med blivit ännu hetsigare. Nu kan vi klämma in ännu fler digitala möten i våra kalendrar utan att förflytta oss en centimeter. Pratstunderna mellan de vanliga mötena får vika åt sidan för våra nya effektiva digitala metoder.
Jag har på senare tid hört talas om trenden att bli ekonomiskt oberoende före man fyller 40 år. Kan önskan att bli ekonomisk oberoende vara en motreaktion mot vår livsstil som av många uppfattas som ett ekorrhjul, där vi ständigt är på jakt efter att finansiera våra skapta behov? Är önskan att bli ekonomisk oberoende ett sätt att köpa sig tid för reflektioner och eftertanke? Det är en kittlande tanke att kunna spara så mycket pengar så att du inte ska behöva knega och därmed bestämma över din tid och dina självvalda åtaganden, frikopplat från att tänka på betalningen av bolånen eller avbetalningen för bilen. Samtidigt funderar jag på vilket liv man då lever mellan 20–40 års åldern och om det är värt att pausa allt under de bästa åren i livet. Om jag skulle prova konceptet i min ålder så inser jag att jag skulle behöva spara järnet under de kommande 24 åren för att bli fri. Ingen bio eller restaurangbesök under 24 år framåt. Kommer jag ens leva om 24 år? Sen finns det ett annat problem, jag älskar det jag gör.
Jag tror att tid för reflektioner skulle ge oss ett utrymme att se saker och ting från olika perspektiv. Det skulle ge oss möjlighet att väga för och nackdelar både privat och på jobbet. Att ha tid för det faller självklart in i våra egna val. Där i gungstolen på konstgalleriet inser jag att det bara är jag som bestämmer över min tid. Hur mycket tid för reflektion behövs egentligen Karim? inte mer än en halvtimme kanske. En halvtimme per dag skulle jag säkert kunna offra för lite eftertanke.
Tack och hejdå!
