Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Att gå omkring i världen med en ögonbindel

Pastor Tomas Sjödin är ödmjukt tacksam över vad livet har gett honom: ”I stort varje dag påminns jag om att jag, i jämförelse med alla de människor jag dagligdags möter, har det väldigt bra. Jag hade tur. Livet var vänligt mot mig. I den insikten ligger ett stort ansvar: Att inte mura in sig i tryggheten utan se den som en bas för att ett utgivande liv”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det sägs att det säkraste sättet att få ett vettigt förhållande till sina pengar är att ge bort dem. För varje dag som går tycks mig den tanken allt sannare. De senaste tio åren har jag fått chansen att ingå i ett team i kyrkan som försöker möta något litet av den sociala nöden i Göteborg. Vi samarbetar med många andra organisationer och kyrkor i detta, något som i sig är en stor vinning. Det är viktigare att göra saker ihop än att göra saker själv, nästan oavsett vad det handlar om.

I stort varje dag påminns jag om att jag, i jämförelse med alla de människor jag dagligdags möter, har det väldigt bra. Att jag tillhör de privilegierade. Jag föddes i en enkel, sparsam handlarfamilj i södra Norrland. Jag hade föräldrar som räddade mig när jag hade levt över mina tillgångar. Jag växte upp i en social miljö som var omslutande och beskyddande. Jag fick chansen att ge mitt liv för saker jag brinner för. Jag bor i ett hus jag älskar, i ett samhälle som för den som bara susar igenom kan tyckas oglamoröst, men som för den som lämnar allfartsvägen och utforskar det bättre, är väldigt vackert. Dessutom bebott av en massa trevliga människor.

Jag vet att jag inte har förtjänat något av detta genom att arbeta hårdare än andra, eller genom att vara mer begåvad än genomsnittet. Eller sällsynt smart när det kommer till affärer. Jag hade tur. Livet var vänligt mot mig. I den insikten ligger ett stort ansvar: Att inte mura in sig i tryggheten utan se den som en bas för att ett utgivande liv.

Risken med att vara livsprivilegierad är nämligen att man får för sig att det är ungefär så här de flesta har det. Och så är det inte. För mig räcker att vara med en dag i vårt arbete med matutdelning till behövande för att inse att livet inte är rättvist, den insikten blir glasklar i mötet med alla dessa hårt slitande människor som är minst lika begåvande som vi andra men som har haft otur i livet. En del av dem från dag ett, andra senare i livet som en följd av missräkningar och tragedier.

Att bara umgås med folk som har det ungefär som man har det själv är som att gå omkring i den här världen med bindel för ögonen. Det är när man får möta det som finns innanför våra mångskiftande fasader som man upptäcker att det inte finns lyckade och misslyckade människor. Det finns bara människor. Och det är då tanken på att hjälpa varandra och dela det vi har blir självklar. Bibeln har en rad som fångar det på kornet. ”Ge som gåva det ni fått som gåva”.

Så är det! Djupast sett är hela livet en gåva och det blir lättare att leva solidariskt om man minns det. Så mitt bästa investeringstips blir det som jag inledde med: Har du lite pengar över: ge bort dem till någon saknar. Mätt i livskvalitet är det en investering med otippat hög ränta.