I en värld där man inte vet vad man ska tro, lever vi människor. I en tillvaro där vi rutat in vår vardag ruskas vi om gång på gång och vet inte vad vi kan hålla fast vid och vad vi vågar hoppas på. Vi lever i en skakad värld med en skadad miljö och vi försöker få ihop livet, framtiden och dagen idag.
I vår stad lyckas vi ganska bra. Möjligen blir någon i familjen förkyld, bussen blir försenad eller man får ta en omväg till jobbet på grund av ett vägarbete. Men framåt kvällen puttrar ändå maten på spisen, tvätten centrifugerar och man har möjligen glömt köpa mer mjölk eller matsäck till morgondagens utflykt.
Men på nyheterna ser vi att långt ifrån alla har vatten i kranen och fungerande kylskåp med mat. En del har ingenting och en del vet inte vad de har kvar imorgon. Det är ganska många just nu som inte vet när de vaknar på morgonen, vad de får uppleva innan de går och lägger sig senare på kvällen. Vi ser hur tillvaron rasar, hur familjer splittras och hur städer faller.
I en värld där vi inte vet vad vi ska tro, ska vi hålla fast i tron på mänskligheten. I en tillvaro som känns hopplös ska vi se till att inte förlora hoppet. Vi får hålla fast vid ljuset och hoppas på godhetens seger.
Vid den här tiden på året är det trots allt lättare för mig att göra det, hoppas och tro, att hålla fast och hålla ut. Och jag tror att jag kan göra det även i år. För det finns sådant som får oss att hålla modet uppe: ljuset och värmen som återvänder, flyttfåglar som hittar hem, frusen jord som börjar grönska och dagarna som blir längre. Jag ser människor som sträcker ut sina händer till medmänniskor, jag ser främlingar som öppnar sin famn och sitt hem för varandra. Jag ser att en människa kan komma att betyda mycket för en annan och jag märker att en enskild persons insats faktiskt kan bidra till stor förändring. Jag läser i Bibeln om mod som besegrar rädslor och uthållighet som övervinner uppgivenhet.
Jag läser om en ung flicka som heter Maria, en till synes obetydlig och maktlös person som får ett uppdrag som innebär en enorm skillnad för världen. Jag läser om hennes och andras vankelmod och tvekan men villighet att tjäna ett syfte. Jag läser att mitt i det som verkar omöjligt så är ingenting omöjligt för Gud. Jag vet ju att det inte är helt hopplöst så länge det finns hopp. Och jag förstår att samtidigt som jag nästan förlorar tron på människan, så finns det någon som tror på mig och på dig. På vår förmåga att göra gott och vara en del av något stort.
