Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Hermansson Bild: Anders Ylander
Britta Hermansson Bild: Anders Ylander

Britta Hermansson: Att älska sin nästa och göra sitt bästa

Som så många andra har prästen Britta Hermansson en filmsekvens som hon återkommer till. I filmen Gudar och människor ” finns en kvinna som yttrar: ” Det är vi som är fåglarna. Ni är grenarna.” om trappistmunkarna som utgör stabiliteten i byn. Att förbli, stanna kvar och visa solidaritet är den röda tråden genom munkarnas liv i filmen som återberättar vad det innebar. Med stor vånda inser de att kvinnan har rätt. De är grenarna i gemenskapen, det träd som alla mer eller mindre tar skydd under eller landar på likt fåglarna på grenarna, skriver hon sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi är som fåglarna, vi kan lyfta när som helst, säger en av trappistmunkarna i Xavier Beauvois otroligt starka film Gudar och människor, som kom 2010. Ett drama som återberättar den sanna historien om en grupp munkar i Algeriet som brottas med frågan om att lämna sitt kloster eller i solidaritet stanna i byn när oroligheter bryter ut och deras liv är hotat.

Filmen följer deras vardagsliv och hur de integrerar med byns angelägenheter på ett så vackert och självklart vis, med sjukvård, odlingar, bön och djupa existentiella samtal om religionens plats i byns livsnerv. De är en så tydlig och självklar del av byn där klostret står uppe på berget och alla vet att de finns mitt i gemenskapen. Dag efter dag. I omsorg, vardagsbestyr och den kärlek som inte söker sitt, utan allas väl.

I filmen får vi se när munkarna är på besök hos några muslimska vänner och delar sin vånda över den hotfulla situation som uppstått med kraftfulla markeringar av extremister mitt under en marknad i byns utkant. De berättar att de överväger möjligheten att lämna klostret och återvända till sitt hemland Frankrike.

Så säger en av dem att de, liksom fåglarna, inte är beroende av att stanna utan kan lyfta från grenen de slagit sig ner på, när som helst. En bild på vad de ser som den yttersta friheten och att inget finns som egentligen hindrar dem.

Då säger en av kvinnorna i sällskapet, som står lite i bakgrunden och lyssnar på argumenten för och emot klostrets fortsatta existens i en så orolig tid:

” Det är vi som är fåglarna. Ni är grenarna.”

Den här scenen har följt mig ända sedan jag såg filmen första gången. Håll i och håll ut är ord vi nästan inte orkar lyssna på längre, trots att de är så oerhört viktiga påminnelser om var vi befinner oss just nu och inför en större öppning av kyrkor och samlingsplatser i höst. Vi vill mötas och samtidigt vara varsamma för allas väl.

Att förbli, stanna kvar och visa solidaritet är den röda tråden genom munkarnas liv i filmen som återberättar vad det innebar. Med stor vånda inser de att kvinnan har rätt. De är grenarna i gemenskapen, det träd som alla mer eller mindre tar skydd under eller landar på likt fåglarna på grenarna.

Trappistmunkarna sågs som stabiliteten i byn. Fästade i marken genom vardagens gemenskap och bönens djupa rottrådar som hela tiden sökte källan med vatten för alla.

Munkarna blev kvar, hämtades av extremister en natt, släpades i väg upp i Atlasbergen och sköts till döds. Men deras liv fick betyda mer än de någonsin kunde ana. En allvarlig och starkt berörande film om solidaritet och att bli kvar i det träd som är bilden för kyrkan mitt i byn, oavsett vad det kostar. Trons yttersta uppoffring och märkligt nog också uppdrag.

Vad betyder det att hålla i och hålla ut? Det är att älska sin nästa och göra vad jag kan för allas bästa. För mig betyder det just nu en enkel handling som är självklar, att vaccinera mig. Nu är det gjort. Tack för möjligheten.