Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Efter att under 15 år ha arbetat med takmålningar, fresker och altarkonst utbildade sig Annika Brantinger till präst. Nu kombinerar hon sina två stora intressen: konst och religion. Dessutom är hon författare och föredragshållare. "Jag har behov av att leva ut min kreativitet", säger hon. Bild: Clas-Göran Sandblom

Annika vill väcka känslor enligt konstens alla regler

När Annika Brantinger predikar tar hon ofta hjälp av sina tavlor i starka oljefärger. Det är bilder som hon inspirerats av från Medelhavets ikonmålningar. Med en bakgrund av förödelse, brand och ruiner efter bombanfall.
– En bild kan illustrera en predikan. Det gjorde ”kampen mot ondskan”, säger hon och visar upp en Jesusbild med ett barn, "Fader förlåt dem".

Hennes föredrag ”Konsten i kyrkan” är en resa i hur den konsten utvecklats fram till nu.

– Konsten berikar mitt liv som präst, och mitt liv som präst berikar konsten.

Annika utvecklar tankar som blir konst. Den kan hon ha med på bild i predikan.

– Bilderna kan jag också använda i undervisning, föredrag och meditation till predikan, säger hon.

Motiv från kristna sfären

Brantinger hämtar många motiv från den kristna sfären.

– Även om jag ibland målar skrämmande motiv, så är det vilsamt för själen. I allt jag gör finns en andlig grund. Det kommer jag inte undan.

En gång ställde hon, för att illustrera en predikan, fram tre tavlor, med ett skynke framför varje. Hon höll kyrkobesökarna på halster:

– Folk satt i spänd tystnad tills det att jag efter hand drog bort det ena skynket efter det andra. Det finns mycket man kan göra för att väcka intresse.

När Annika får en bild i huvudet så skissar hon den snabbt, sedan lägger hon undan den.

– När den mognat kör jag. Då går det inte att stoppa mig.

Hennes intresse för konst ledde till att hon blev konservator – utbildad i konstskatternas centrum, Florens. Det innebar mycket jobb i kyrkor.

– Kanske var det åren i den miljön, i renässanskonstens Mecka, som påverkade mig, säger hon.

Kringresande konservator

Annika jobbade som kringresande konservator. Hon reste runt i Västergötland och Halland. Arbetade med arkitekturbundet måleri, bland annat på Nääs Slott, i Klippan, Toarps församlingshem, Sven Eriksonsgymnasiet i Borås och Stora Flyhov, Husaby. Hon har även satt sin prägel på kyrkorna i Västra Tunhem, Herrljunga, Hov, Hyssna, Fässberg, Ubbhult, Karl Gustav, Eftra, Skepplanda och Fölene.

Efter 15 år med takmålningar, fresker och altarkonst utbildade hon sig till präst.

Den viljan utlöses av en present vid en födelsedag.

– En släkting hade hittat att min farfars farfar, Anders Peter Holmström, i många år var präst, i mitten av 1800-talet, bland annat vid fängelset i Vänersborg. Det var spännande att läsa herdaminnet och det blev som en kallelse.

Ett herdaminne är ett vetenskapligt grundat, personhistoriskt uppslagsverk om samtliga präster i ett stift, vanligen från medeltiden och till nu.

Predikade i Härlanda

Annika började läsa teologi.

– Under utbildningen predikade jag hemma i Härlanda kyrka. Bortsett från en tid i Strängnäs, där jag är född, har jag verkat som präst på Västkusten där jag vuxit upp och känner mig hemma. Jag är göteborgare i själ och hjärta, framhåller hon.

De senaste åren hade Annika känt att ”det är något mer som jag vill ha i mitt liv”.

– Jag har alltid haft en tro, men i min värld hade det tidigare aldrig funnits någon tanke på att jag skulle bli präst. Men allt jag fick veta om farfars farfar var spännande, jag kände att det nog fanns något för mig i det yrket.

Hon prästvigdes 2008.

Annika Brantinger är förutom präst, konservator och konstnär också konstvetare, målerikonservator, föredragshållare och författare.

– Jag har behov av att leva ut min kreativitet.

Skrev en bok

Förfadern från Vänersborg var själasörjare, innanför och utanför murarna.

– Det var inspirerande att forska om hans livsgärning. Jag skrev boken "Rustad för själavård". Det visade sig att släktingar, som jag inte kände till, bodde kvar på gården Humla i Blidsberg, där farfars farfar föddes.

Annika håller föredrag om fängelsernas själavård förr och nu.

– På min släktings tid avrättades fångar. Han förde sammanlagt 13 fångar till avrättning. De halshöggs med en nedfallande bila. Det var en folkfest. Allmänheten tog sig dit till fots eller häst för att bevittna dramatiken, träffa grannar och släktingar.

De flesta ångrade sig

Prästens uppgift var att försöka få den dömde att ångra sina synder för att i döden som väntade bli mött av gud.

Prästen träffades ofta fångar som hade en hotande avrättning.

– Det uppstod en relation och krävde en stark människa. En gång vacklade denne robuste präst på väg mot avrättningsstället. Av de som jag fann i handlingarna ångrade de flesta sig, men det räddade inte deras liv.

Ditt mål som präst?

– Att få folk att hitta tillbaka till gud.

Beskriv dig själv!

– Jag är stark och envis, som man måste vara för att komma någon vart. En överlevare. Jag reder ut saker och går vidare. Jag ser till att inte fastna i sådant som vi alla hamnar inför. Det är, har jag kommit fram till, bästa sättet att leva mitt liv.

Annika Brantinger

Ålder: 64 år.

Yrke: Präst i Löftadalens pastorat, målerikonservator och konstnär.

Bor: Göteborg.

Familj: Sju syskon.

Intressen: Måleri, älskar att vandra och har börjat rida igen.

Första jobbet: Att packa kött för Slakteriförbundet i Gamlestan.

Bra tv-serier: Engelska deckare.

Bild på mobil-displayen: En stjärnhimmel.

Hemsida: www.brantinger.com

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.