Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Annika gav nytt liv åt statsministerns ugn

Annika Svensson: keramiker, kakelugnsmakare och konstnär. Kunderna finns över hela landet, men även utomlands. Som den gången ett skotskt par fastnade för hennes kakelugn och Annika fixade leveransen med skåpbil till Skottland.

Nästan samtidigt med Skottlandsresan hade hon leverans till en kund i södra England. Den ugnen levererades med lastbil, men till Skottland blev det utkörning med egen skåpbil.
– De tyckte det var riskabelt att frakta med fraktfirma och var rädda att den skulle gå sönder. Så vi tog skåpbilen. Det blev totalt tre resor. Första gången för att planera och skissa, därefter gjorde vi installationen och sen har vi varit tillbaka och eldat i kakelugnen, för att se att allt funkat, berättar Annika.
Den moderna kakelugnens historia härleds till 1700-talet, då det var vedbrist i Sverige och man behövde ta fram en energisnål eldstad istället för de öppna spisarna. Därför fick Generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt år 1767 uppdraget av regeringen att ta fram kakelugnar som via slingrande rökgångar kunde ta tillvara eldens värme på ett effektivare sätt.

Annikas intresse för keramik väcktes redan under gymnasietiden. Under utbildningen på HDK lyssnade hon på en föreläsare som berättade om kakelugnar och visade exempel på lite ovanliga ugnar.
– Det gav mig en idé om att man kunde göra dem på ett annorlunda sätt. Jag ville göra det som Master-arbete och fick väldigt god respons för mitt kakelugnsprojekt, så jag kände att det var rätt väg på något sätt.
Vi befinner oss i Högsbo industriområde, där Annika har ateljén som hon delar med några andra konstnärer. Utöver kakelugnar gör hon också utsmyckningar i keramik och andra material till skolor och offentliga verksamheter över hela landet. Ibland handlar det om restaureringsarbeten.

Bild: Jan Larsson
Bild: Jan Larsson

Som det hon fick 2006, då kunden var dåtidens statsminister.
– Från början var det en kakelugnsmakare som kontaktade mig och frågade om jag kunde göra rekonstruktionskakel för en äldre kakelugnsrestaurering. Han nämnde först inte att det var till Göran Persson, utan det var först senare när Anitra Steen tog kontakt med mig som jag förstod vem det var. 
Steen och Persson hade köpt en gammal ugn som de behövde komplettera och Annika fick en del kakel skickat till sig. 
– Sedan blir det mitt jobb att efterlikna originalet så mycket som möjligt. Det krävs ett grundligt och utforskande arbete, där man lär sig saker under tiden. Svårighetsgraden är hög för att det är så många steg som ska stämma. Lera, krympning, formtagning och det kemiska, glasyren som ska smälta och få samma yta, nyans och struktur som det gamla. Den handmålade dekoren ska smälta på exakt rätt sätt, så det är många tester innan man når fram.

Varje kakelplatta tillverkas för hand i ateljén. Till en normalstor ugn går det åt 350 kilo lera. Det handlar också om att hitta en lera som liknar originalet och att sen räkna ut hur leran krymper. 
– En del av min lera hämtar jag från Horns tegelbruk i Väring utanför Skövde. Det är rödbrännande naturlera som tagits upp ur marken, som ger en levande yta, berättar Annika.
Vi pratar om arbetsprocessen och att hon representerar flera yrken
– Jag är utbildad i keramikkonst och så har jag specialiserat mig inom tillverkning av unika kakelugnar och är därmed kakelugnsmakare. Förr var det ett yrke – då de både tillverkade kakel och satte ihop ugnarna. Idag sätter kakelugnsmakare oftast bara upp ugnar som är gamla, som de själva inte har tillverkat.

Kakelugnen som forslades hela vägen till Skottland. Bild: Annika Svensson
Kakelugnen som forslades hela vägen till Skottland. Bild: Annika Svensson

Vad gäller framtiden så uppskattar hon de olika arbetsuppgifterna och vill fortsätta som hon gör. Hon menar att det är variationen som är intressant.
– Att få göra konstnärliga utsmyckningar är alltid utmanande, liksom processen med kakelugnarna. Ju mer man lär sig ett hantverk ju friare blir man. Att få komma in i nya sammanhang och där presentera sina idéer och gestalta dem. Med keramik är det spännande in i det sista. Man måste vara närvarande i alla moment som ska utföras hela vägen tills det är bränt och uppsatt. Det är så många led som kan gå fel, men som också kan överraska positivt. Just den här variationen och friheten bidrar till nya kunskaper och lockar till fortsatt intresse för hantverket.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.