Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Annette Börjesson, som mitt i livet bytte vatten och avlopp mot prästkaftan, är uppvuxen i en familj där kyrkan alltid var en självklar del. ”Mina morföräldrar och föräldrar var väldigt engagerade och det var självklart med söndagsskola och ungdomskör. Men under uppväxten hade jag inga tankar på att bli präst”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Annettes långa resa – från avloppschef till präst

Under en vandringsresa i Spanien trillade polletten ner – hon skulle bli präst. Annette Börjesson, som vid tillfället arbetade som vatten- och avloppschef, har aldrig ångrat det beslutet. Förra året prästvigdes hon i en fullsatt Skara domkyrka.

Hon ler en aning när hon konstaterar att hon kan peka ut på kartan exakt var i Spanien hon befann sig när hon förstod att det var präst hon skulle bli.

– Jag gick i en nedförsbacke, ganska brant, berättar Annette Börjesson. Plötsligt kändes det självklart – det är det här jag ska göra!

Det var hösten 2008. Annette, som i slutet av 80-talet utbildat sig till civilingenjör, arbetade som vatten- och avloppschef i Trollhättan och hade haft en hektisk period på jobbet.

– Jag kände mig färdig. Men jag visste inte riktigt om jag ville söka ett annat jobb inom mitt område eller göra något helt annat.

Bild: Anna Edlund

I kyrkans församlingsblad läste hon så en dag att det skulle arrangeras en resa till Spanien i syfte att vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela.

– Jag kände att det skulle vara gott att åka med, säger Annette. Och på resan började jag prata med en person som berättade om hur man utbildar sig till präst.

Annette skrattar lite när hon lägger till:

– Det finns faktiskt forskning på att det hos vissa väcks en andlig längtan vid 40-50-årsåldern. Jag är väl kanske en av dem.

Lång process

Men även om hon bestämde sig där och då i stunden, längs den spanska pilgrimsleden, var det mycket som behövde tänkas igenom när hon kom hem.

– Det är en lång process att bli präst, konstaterar Annette. Jag började med att läsa grundläggande religionsvetenskap på universitetet 2009, på halvfart samtidigt som jag jobbade kvar på mitt gamla jobb.

Bild: Anna Edlund

Hon gör en kort paus och ler återigen när hon fortsätter:

– Det tuffade på oerhört långsamt. Men våren 2010 växlade jag upp till heltidsstudier samtidigt som jag släppte min chefstjänst och gick ner till halvtid på jobbet. Hösten 2011 blev jag antagen som prästkandidat inom Svenska kyrkan.

Startade resan för tio år sedan

Annette förklarar att hon därefter läste på högskolan samtidigt som hon parallellt gjorde praktik inom Svenska kyrkan. Med 255 högskolepoäng – och en examen i teologi – i bagaget kunde hon slutligen söka till Svenska kyrkans utbildningsinstitut för ytterligare ett års utbildning.

– Jag startade den här resan 2009 och prästvigdes för ett år sedan, säger Annette med ett snett leende. Men jag har varit sjuk också, därför har det tagit extra lång tid.

Ända fram till prästvigningsdagen var hon dessutom fortfarande anställd på sitt gamla jobb.

– Jag jobbade inte så många procent på slutet, men det var jätteroligt att kunna ha kvar den gemenskapen. Dagen efter prästvigningen började min anställning inom Svenska kyrkan.

Bild: Anna Edlund

Annette prästvigdes i Skara domkyrka och hon funderar ett ögonblick innan hon beskriver det som känslosamt och omtumlande.

– När man ska bli präst får man sy upp en kaftan, och på morgonen samlades vi som skulle prästvigas för att äta frukost i våra kaftaner. Det var en makalös känsla. Kyrkan var sedan fullsatt och det var en otroligt maffig gudstjänst.

Har hela tiden känts rätt

I nästa andetag konstaterar Annette att valet att utbilda sig till präst har känts rätt hela vägen.

– Jag lämnade inte det andra jobbet för att det var tråkigt... men det är roligt att lära sig mer. Jag drivs nog av det – att lära mig mer hela tiden. Och jag har alltid beundrat folk som gör en total förändring mitt i livet. Det beror så klart på vilka förutsättningar man har, men kan man så är det värt att prova nya vägar. Det är berikande.

När vi träffas gör Annette sina sista dagar som präst i Vänersborg – snart ska hon börja arbeta i en mindre stadsdelskyrka i Trollhättan. Det hon tycker bäst om med prästyrket är att få leda gudstjänst och begravning.

– Jag tycker om att skriva griftetal – att fånga minnet av en människa på ett sätt som hjälper dem som är på begravningen att ta avsked, säger Annette.

Jourhavande präst

Hon berättar vidare att hon upplevde det som givande då hon under tiden när hon var pastorsadjunkt fick prova på att arbeta som jourhavande präst.

– Man gör verkligen nytta. Det finns ett enormt behov av att få prata. Den psykiska ohälsan som finns märktes så tydligt. Jag upplever också, när jag i jobbet möter människor, att det finns en längtan och ett behov av att prata om andlighet.

Annette Börjesson

Ålder: 52 år.

Bor: Trollhättan.

Familj: Två barn.

Gör: Arbetar som präst.

Intressen: Böcker, musik, renovera radhuset.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.