Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/4

Annelie Pompe: "Rädsla ska inte begränsa mig"

"Att leva fullt ut handlar om att inte låta rädslan ta överhanden", skriver tisdagskrönikören Annelie Pompe.

 

 


Vi satt i en båt på havet och väntade. Någon i båten kommenterade att för en annan människa skulle det här kunna vara en skräckfilm. Vi väntade nämligen på hajarna. Vi hoppades att hajfenorna skulle bryta ytan och cirkulera nyfiket kring båten. Luften var fylld av förväntan och en pirrande känsla. Jag vet inte vem som var mest nyfiken, vi eller hajarna?

Så plötsligt rör sig en väldig grå skugga över sandbotten. Den är enorm. Glädjerop brister ut på båten. De är här! Det är varken första eller andra gången jag ska fridyka med hajar, men definitivt första gången med stor hammarhaj. Det är något visst med att lämna båtens trygghet och glida ner i vattnet. Långsamt och tyst sänker vi oss ner längs båtens sidor för att inte störa hajen. Hajar är blyga djur. För att de ens ska vara intresserade av oss har hajforskaren Ben hängt ner en liten bur med död fisk i vattnet. Lukten attraherar hajarna att komma närmare. Ben tar noteringar vilka hajar som dyker upp och känner dem vid namn. Det finns många olika hajar här. Under en veckas fridykning i Bahamas ser vi karibisk revhaj, citronhaj och tjurhaj. Men den mäktigt stora hammarhajen blir snabbt favoriten.

Synen av hammarhajar som majestätiskt simmar fram och tillbaks under ytan är hypnotiskt vacker. Djurets märkliga hammarformade huvud har receptorer som känner av elektromagnetiska fält. Ögonens placering på sidorna gör att den har ett synfält på 360 grader. Tänk att hajarna har funnits i flera hundra miljoner år! Sorgligt nog är flera arter nu utrotningshotade. Som mest har vi fyra hammarhajar och sju sköterskehajar omkring oss. Vi tillbringar så lite tid som möjligt med att andas på ytan för att sedan på ett andetag dyka ner igen och tillbringa några minuter i hajarnas värld. Där är allt tyst och varmt mjukt blått. Att fridyka ner under ytan, simma längs den väldiga hajkroppen i någon minut och se in i dess öga är en magisk upplevelse som kommer finnas kvar för alltid.

Annelie Pompe, tisdagskrönikör. Bild: Anders Hofgren

Men ingen frågar om det var en härlig upplevelse. Den vanligaste frågan i samband med fridykning med hajar är: men är du inte rädd? Som om det vore självklart att man ska hålla sig undan från allt man är rädd för. Rädsla i sig är inget ont. Den kan berätta att något är farligt och är till för vår överlevnad. Men jag tror inte på att begränsa sig av rädsla. Däremot är det bra att veta hur rädsla funkar. Det är bra att veta om att vi oftast är rädda för det vi inte kan så mycket om. När du lär dig mer om hajars beteende finns ingen anledning att vara rädd. Rädsla är till vardags sällan ett bra tillstånd. Det gör att vi inte tänker klart och har svårt att fatta bra beslut. Att leva fullt ut handlar om att inte låta rädslan ta överhanden. Nu är det snart ett nytt år. Ett ypperligt tillfälle att se rädslan i ögonen och leva utan så många begränsningar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.