Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Annelie Pompe: "En av mina bästa klättervänner dog på Everest"

Äventyraren och vardagskrönikören Annelie Pompe har nyligen återvänt efter tre veckor i Himalaya, ett år efter att en av hennes bästa klättervänner förolyckades på Mount Everest.

Efter tre veckor i Himalaya är det dags att lämna bergen. Vi ska flyga ner i ett litet flygplan som just landat med nya vandrare. De ser annorlunda ut än oss då de ännu är omärkta av bergen. De luktar rent, ser pigga ut och hostar inte. 
Vi har inte duschat varmt på två veckor, håret är trassligt och näsan solbränd och snorig. Kläderna är smutsiga och vi har fåniga leenden på läpparna. Vi har vandrat varje dag, klättrat igenom en natt och en soluppgång, frusit och stått på toppen av ett berg på 6 160 meters höjd. Våra ögon har sett utsikter de aldrig kommer glömma. Kropparna är sargade efter den höga höjden och tunna luften. 

Bild: Annelie Pompe
Bild: Annelie Pompe

Vi har varit på besök i en helt annan värld, mött ett annat sätt att vara levande. 
Nepal är ett fantastiskt land. Inklämt mellan de två jättarna Indien och Kina har det lyckats behålla några av världens högsta berg och mest underbara människor. Folket är lika ödmjuka och vänliga som bergen är höga. Bergsfolket Sherpas har en typ av omtänksamhet jag bara mött hos min egen familj och närmsta vänner. Det är mest på grund av dem som jag återvänder både på privata expeditioner och guidejobb.

Bild: Annelie Pompe
Bild: Annelie Pompe

Vi vandrar i Everest-dalens historiska fotspår från de första bergsbestigarna. Men här finns också spår från de som misslyckats. En av mina bästa klättervänner dog på Everest förra året. Jag tittar bland minnesstenarna ifall hans familj har hunnit resa ett minne men hittar inget. Sorg är tungt att bära så jag letar rätt på en stor, platt sten och bär med mig den i några dagar innan jag hittar en penna. Jag skriver hans namn och datum på stenen och lämnar den med utsikt över världens vackraste berg. Min vän och Sherpa gör en buddhistisk ceremoni för min vän och det blir lite lättare att vandra vidare. Det är jobbigt att ha vänner som dör och riskerar att dö. Men man kan liksom inte vägra att ha vänner som trivs i bergen. Det handlar ju mest om att de är där för att leva än för att dö. Vi klättrare undviker faktiskt riskerna på plats snarare än att söka upp dem. 

Vi är i bergen för att känna oss mer levande, inte för att utmana döden. Detta verkar svårt att förstå för många. 
Medan jag var i bergen visades ett tv-program som spelades in med mig i våras. Det handlade om döden och programledarens rädsla att dö. Här lyste omtänksamheten med sin frånvaro. En journalist tvistade till titlarna rejält. Hon skrev "Annelie Pompe riskerar livet på daglig basis" och att jag "utmanar döden". Journalisten hade inte sett programmet och inte tänkt sig för. Jag är tyvärr van vid dålig sensations-journalistik, men suckar ändå. Jag har aldrig riskerat livet på daglig basis och tycker att omskrivningen är en skymf mot de som verkligen lever farliga liv. 
Det handlar inte om att utmana döden, utan bara att sluta att vara så rädd för att leva.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.