Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Annelie Pompe önskar sig egentligen lite mer sommar, men har ändå bestämt sig för att bejaka den ofrånkomliga hösten. Bild: Janerik Henriksson, Anders Hofgren

Annelie Pompe: Det är dumt att vägra acceptera hösten

Äventyraren Annelie Pompe har bestämt sig för att omfamna den annalkande hösten: "Jag har försökt höstvägra in i det längsta. Tyvärr smittar en missnöjd inställning lätt av sig på åsikter, humör, människor och händelser", konstaterar hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har försökt höstvägra in i det längsta. Blundat för rönnbärens orangea skrik och det faktum att ljungen redan blommat ut. Tittat åt ett annat håll bara för att undvika lövens melankoliska färgskiftningar. Nekat till daggen på morgonen och inte låtsats om regnet som kommer från alla sidor samtidigt. Jag har fortsatt bada utan att känna kylan. Det är inte dumt att bada kallt, men det är oerhört dumt och onödigt att vägra acceptera höstens intåg. Som om den skulle lyssna och inse att den kom för tidigt, kanske buga sig generat och backa några veckor.

Annelie Pompes hund Doglas bland höstlöven. Bild: Annelie Pompe

Om man tillbringar mycket tid utomhus så blir väderleken såklart viktig. Höstvägran har inget att göra med att jag inte tycker om hösten. Jag vill bara ha lite mer sommar. Detta lilla dilemma handlar nog om att inte vara riktigt nöjd med läget, vilket blev ett bra kröniketema så här i höstkanten. Känslan av att inte vara nöjd kan vara en motivation till att göra någonting, men det kan också vara en riktig energitjuv.

Tyvärr smittar en missnöjd inställning lätt av sig på åsikter, humör, människor och händelser. Jag är en motståndare till att klaga över sådant man inte kan göra någonting åt eller kontrollera och har just insett "att inte vara nöjd" landar i samma kategori. Antingen gör man något åt det man inte är nöjd med, eller så kan man välja att acceptera läget. (Jag ogillar frasen "gilla läget". Man behöver såklart aldrig gilla ett läge som man starkt ogillar). Acceptans betyder inte att man har gett upp. Skiftet sker när man slutar vägra och slutar att kämpa emot. Då kan man landa lite mjukare i det som är, kanske utan att önska att det vore annorlunda. Kanske är det just kämpandet som är det sanna dilemmat.

Bild: Annelie Pompe

När du går omkring med en inre kamp där du önskar att läget, du själv, eller någon annan vore på ett annat sätt är det oändligt svårt att vara nöjd i nuet. Det handlar nog om att sluta kämpa emot så infernaliskt mycket. Det är ju lönlöst att kämpa emot ett fallande regn, ett rödljus i gatukorsningen eller en envis människa. Det tar mer energi än det ger. Det är bättre att ta på sig regnkläder, ta några djupa andetag vid rödljuset och le mot den envisa människan.

Kan du prova att fullt ut acceptera det som är, utan att vilja att det var på ditt sätt eller som du planerat, så tror jag du kan vara lite mer nöjd med det som är.

Självklart bör man välja vad man accepterar med visdom. Att till exempel acceptera klimatförändringarna utan att göra något åt dem är ett mindre klokt val. Klok acceptans är att jobba med det du har och kan kontrollera i nuläget.

Jag provar i skrivande stund att vara nöjd med det fallande regnet som saboterade min löptur på solvarma klippor (de blir förrädiskt hala när det är blött). Dropparna faller mot trädäcket och det låter faktiskt rätt mysigt. Välkommen hit, hösten.