Anna-Clara vill minska stigmat runt psykisk ohälsa

Hon rymde hemifrån, skolkade och skadade sig själv. Anna-Clara Skogholt var fjorton år när hon började må dåligt. Hon kände att vuxenvärlden inte förstod henne alls, men oroliga skolkamrater fick henne att gå till kuratorn vilket mynnade ut i en kontakt med BUP – barn- och ungdomspsykiatrin.

– Strax före jullovet i åttan blev jag inlagd för första gången på en avdelning på BUP, berättar Anna-Clara. Vi hade dessförinnan haft ett möte på BUP – jag, mamma och pappa – och det var då första gången jag berättade för någon i vilken grad jag mådde dåligt, hur illa det faktiskt var.

Efter en kort paus lägger Anna-Clara till:

– Då ville jag inte leva längre.

Svårt även för anhöriga

Året därpå placerades Anna-Clara på ett hvb-hem. Hon minns hur hon satt på barnpsykakuten med sin mamma. Anna-Clara skulle läggas in igen, men hon ville inte.

– Då ringde de från sjukhuset till socialtjänsten. De kom sedan och hämtade mig och mamma och körde oss till ett hvb-hem.

Anna-Clara tystnar återigen ett ögonblick men fortsätter snart:

– Mina föräldrar visste inte hur de skulle förhålla sig till psykisk ohälsa. På den tiden pratades det inte mycket om sådant. Det har varit en tuff resa även för dem, som anhöriga.

I nästa andetag berättar Anna-Clara att det första hvb-hemmet hon kom till var en gammal herrgård där det bodde ungdomar med blandade problem. Under de kommande sex åren skulle hon hinna med ytterligare två hvb-hem.

– Jag träffade enormt mycket olika människor under de åren och jag lärde mig mycket av dessa möten – men jag fick aldrig någon vård, bara stöd. Det skedde inget förbättringsarbete.

Livslång sjukdom

När Anna-Clara befann sig på hvb-hem nummer två hoppade hon en dag från ett tak och hamnade därefter på psykiatrisk avdelning i ett och ett halvt år.

– Då var jag sjutton år. Jag var ganska sjuk då, men jag hade ingen sjukdomsinsikt.

Hon beskriver hur det varit rörigt och svårt att få svar på varför hon mått som hon mått. Beroende på vårdkontakt har det hoppat mellan olika diagnoser, som Anna-Clara själv uttrycker det.

– Men det landade till slut i schizoaffektivt syndrom. Det kändes tungt att inse att jag hade en livslång sjukdom. Att vara i psykos är ett helvete. Det är som att leva i en mardröm där allt är på riktigt. Jag har haft alla möjliga vanföreställningar. Det är otäckt att man kan bli så lurad av sin egen hjärna.

Anna-Clara växte upp i Uppsala men flyttade för några år sedan till Göteborg. Efter det sista hvb-hemmet bodde hon, före flytten till västkusten, en tid i egen lägenhet som hörde till ett psykiatriboende där det fanns personal i närheten dygnet runt.

– Det var väldigt stort för mig att få flytta in i en alldeles egen etta, säger Anna-Clara med ett leende.

– Jag var så glad.

Men den riktiga vändningen kom när Anna-Clara lämnade östkusten.

– Jag lämnade en stad som stått för mycket sjukdom och sorg, och kom till en ny stad där jag kunde plantera nya drömmar.

Sprider kunskap om psykisk ohälsa

Anna-Clara hade då även träffat sin pojkvän och börjat engagerara sig som ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll som arbetar för att sprida kunskap om psykisk ohälsa. Hon minns hur lycklig hon var efter sin första föreläsning.

– Jag kände mig som en hel människa. Det var också väldigt kul att föreläsa. Många av de vänner jag lärde känna på hvb-hem har tagit sina liv, vilket är en stor sorg men också en anledning till att jag vill jobba med att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa. Jag vill också att andra ska slippa gå igenom det jag gått igenom. Jag tror ändå på att det är möjligt att hjälpa – och att få hjälpa.

Anna-Clara skjuter kaffekoppen åt sidan och säger sedan:

– Jag har själv blivit kontaktad av personer som bett om råd och stöd. Det är inte alltid jag har kunnat hjälpa, men jag blir alltid glad när någon vågar bryta tystnaden.

Hon funderar lite och lägger därefter till:

– Till den som mår dåligt vill jag säga: Ge inte upp – och tro inte på allt du tänker. Den lärdomen bär jag med mig varje dag. Det är så lätt att tro på särskilt katastroftankar. Jag måste påminna mig själv hela tiden om inte tro på allt jag tänker. Att rannsaka mina tankar är det viktigaste jag kan göra för att må bra. Jag fokuserar också på att sova ordentligt, i förebyggande syfte, och jag har en läkare som jag träffar regelbundet. Jag försöker behålla min positiva tro på livet.

Lina Norman

livsstil@gp.se