Anfäkta och anamma - fullt krig utan förluster

— Jag älskar det. Framförallt när vi har mycket publik och allt är fint ordnat runt omkring, säger Lisa.

Hon har varit intresserad av djur sedan hon var liten och växte upp med sina fyra bröder i Mölndal. Veterinär var drömyrket.

— Jag fick min första kanin när jag var fem år och sedan har det gått därifrån, ler hon.

Hon gick på ett gymnasium med passande djurinriktning och fortsatte sedan som au-pair i Nya Zeeland.

— Det var en underbar tid, vilken plats. Lugnt tempo och trevliga människor.

Hemma igen blev det ganska omgående sex år som servicetekniker för kaffemaskiner men det var inte direkt något jobb hon ville fortsätta med, trots trevliga arbetskamrater. Och trots att en var lite trevligare än de andra dessutom.

— Jag träffade Bengt där 2011 och vi blev tillsammans 2013. Det är inte så lätt att hitta en hästintresserad kille som också rider, ler hon.

Blev en i Bohus Elfsborghs Caroliner.

Den gemensamma fascinationen för hästar gjorde att de tidigt började prata om Bengts lite annorlunda hobby – att delta i slag genom olika historiska föreningar och Lisa blev genast nyfiken.

— Det lät jättehäftigt och jag åkte med för att titta.

Lisa gillade vad hon såg och det ledde snart till att hon också blev en av de tuffa karolinerna i den militärhistoriska uppvisningsgruppen Bohus Elfsborghs Caroliner. Först med den häst hon hade då och senare med den häst hon har nu – Brille.

— Det krävs en del träning för att hästarna ska klara av det. Men det är faktiskt inte kanonerna som är värst eller skrämmer mest, utan att möta skrikande människor – fotfolk som går eller springer mot dem med värjor. Kanonerna, skottljuden och röken är ganska lätt att vänja dem vid om man jämför med det, säger Lisa.

Lisa Rossi

1/2

Hon gjorde sitt första slag vid invigningen av ridleden i Ale och det var ett litet slag med en batalj, några kanoner och musköter. Trots detta hade många historieintresserade dykt upp tillsammans med den vanliga skaran av barnfamiljer och andra helt vanliga nyfikna.

Därefter har hon och Bengt varit med i antingen Bohus Elfsborghs Caroliner eller den medeltida gruppen Compagnie Torpum under nästan varje helg under sommarhalvåret.

— Träningen av hästarna skiljer sig inte mycket. Det enda är att det inte finns kanoner eller musköter under medeltiden - inget pangande, berättar Lisa.

Det finns olika upplägg för varje slag men planeringen är inget hon är med och gör. Hon koncentrerar sig på att sköta sin roll så trovärdigt som möjligt.

Något annat som är noga genomtänkt är säkerheten. Den är viktig. Hittills har de inte haft skadade. Det är krig helt utan förluster.

— Det vanligaste scenariet är kanske att det är danskar mot svenskar, precis som det ofta varit historiskt också.

Vid det här laget har Lisa varit med i de mest skiftande miljöer och det ställer speciella krav.

— Ett slag satte vi upp utanför Göteborgsoperan mitt inne i Göteborg. Det var en mäktig känsla att rida där, säger Lisa.

Ofta håller de dessutom till vid fästningen i Kungälv men någon gång också vid Torpa Stenhus utanför Borås. Det är de två olika föreningarnas hemmaarenor skulle man kunna säga. Men lika ofta reser de utomlands och grupperna har satt upp slag i Fredrikshavn, Köpenhamn och i Norge. Den största fanskaran de möter är däremot i Wismar i Tyskland.

— Dit åkte vi varje år innan coronapandemin. Det ville man verkligen inte missa, för det var så häftigt. Publiken är helt galen i oss och jublar stående. Man känner sig både älskad och beundrad, förklarar Lisa.

Svenska veckan i Tyskland

Veckan då de åker kallas Schweden woche och slaget följs av tusentals i publiken och når ut till närmare 20 miljoner tv-tittare.

— De brukar berömma våra hästar och undra hur vi tränar dem. Vi stannar längre än vi brukar så det blir som en utflykt för hela gruppen och det gör det extra roligt.

Hon och de andra brukar enbart få positiva reaktioner men det har hänt att folk klagat på att ingen dog.

— Då blir man lite förvånad, skrattar hon.

Nu är inte livet som karoliner och medeltida krigare hennes enda framtida karriär. Hon är ett år ifrån att bli färdig veterinär efter hårda studier i Budapest.

— Det är tufft och man tvingas vara självständig på ett sätt som man kanske inte behöver i Sverige. Men jag stormtrivs och det är en otroligt trevlig stad med mycket att göra.

Lisa har redan en del tankar om vad hon vill jobba mest med och det är lantbruksdjur. Förhoppningsvis betalar det sig i längden för hon har bekostat 120 000 kronor för varje läsår själv.

— Det är mycket pengar men Bengt har ställt upp en hel del. Bara det att vi varit ifrån varandra mycket och att vi har fyra hundar, fem hästar och två katter att ta hand om här på gården, berättar Lisa.

Hon och Bengt har åkt på besök till varandra under terminerna och det har på något sätt fungerat väldigt bra.

Ser fram emot att bli klar

— Nu ser jag fram mot att bli färdig veterinär och att uppvisningarna i Wismar kommer igång igen nästa år. Det är verkligen speciellt för oss - festen på torget, musiken på kvällarna och hela stämningen. Det är något man längtar till om och om igen.

— Jag saknar att sitta upp och ge mig iväg med min häst Brille in i ett nytt slag.

Susanne Stamming