Storm i den pelare som bär är Andreas Lundbergs debutroman. För den nominerades han tidigare i år till Borås Tidnings debutantpris. Andreas Lundberg snubblade på målsnöret, men boken har fått ett fint mottagande av både läsare och recensenter. Den är märkvärdig på flera sätt, dels för att den är skriven ur ett nattsvart mörker under pågående depression, dels för hur den blev till.
– Några månader efter att jag skrevs ut från kliniken hittade jag anteckningar i min mobiltelefon. De var från tiden då jag låg inne. Jag minns inte att jag skrev på sjukhuset, annat än som suddiga bilder av att jag har telefonen i handen. Det var en märklig känsla att upptäcka dem; texterna lämnade mig inte i fred och jag kände att jag ville göra någonting mer av dem.
Andreas pratar samlat och sätter med enkelhet ord på sina upplevelser. Han har ett lugn och närvaro som man ofta finner hos den som har haft en törnbeströdd väg genom livet. Vi sitter i vardagsrummet hemma i lägenheten på Hisingen. Från väggen ovanför soffan blickar författaren Charles Baudelaire och Joy Divisionsångaren Ian Curtis ner. Från fönsterbrädet håller William Shakespeare i form av en staty ett vakande öga på vad som sker i rummet.
– Jag läser Shakespeares samlade verk just nu och har kommit halvvägs. Shakespeare är intressant. Det har sagts att han skapade den moderna människan och var den förste att beskriva tillstånd som bland annat ångest.
Det var i januari 2015 som Andreas Lundberg gick in i en av de svåraste perioderna i sitt liv. Depressionen slog till med full kraft och tog ifrån honom viljan att leva. Men långt tidigare fanns det varningstecken. Andreas arbetade hårt med sitt bokförlag och som översättare och drog sig undan från omgivningen. På Bokmässan året innan kollapsade han och hamnade på akuten.
– Jag kunde inte gå. Jag trodde att jag hade en hjärntumör.
Det visade sig vara en panikångestattack. Andreas sjönk allt längre in i mörkret. In i det längsta försökte han hantera situationen på egen hand. Det kostade honom familjelivet.
– Jag var taggig och inåtvänd. Ett åskmoln vilade över relationen med min dåvarande hustru. Jag försummade min familj och knöt mig i mig själv. Vi nådde inte fram till varandra och min hustru lämnade mig till slut.
– När man drabbas av en depression så skär man bort allt som finns omkring en. En människa är berättelsen om sig själv, och man är sina minnen och framtidsplaner, men depressionen skär bort allt det. Kvar finns bara smärta. Och bara nuet existerar, och nuet är outhärdligt. Det är ett hemskt tillstånd och det är lätt att ta steget till självmord.
– Livet betyder ingenting när man är i en djup depression. Självmordstankarna blir som tinnitus. Man blir som besatt. Depressionen är ett svart hål som suger livsglädjen ur en. Då är språnget inte långt borta.
Barnens förskollärare fick honom att söka hjälp till slut. Hon såg att han inte mådde bra och fick honom att boka en tid på vårdcentralen.
– Hon gjorde all skillnad i världen. Då hade jag bestämt mig för att supa mig full och få det att se ut som om jag hade trillat från en bro. Mina barn skulle slippa att leva med att deras far hade tagit livet av sig, tänkte jag. Jag kände att jag var en börda för alla.
Andreas skrevs in på en låst psykiatrisk avdelning. Där blev han kvar i två månader och fick under tiden behandling med elchocker. Långsamt blev han bättre. Att befinna sig i det kolsvarta mörker som han gjorde har han inga minnen av. När han kom hem gick han igenom sin mobiltelefon och fann att den var full med texter som han inte kom ihåg att han hade skrivit. Det blev början till det som blev hans debutroman.
Han växte upp i trakterna kring Båstad i nordvästra Skåne. I tonåren drabbades han av depression och drog sig undan i perioder. Han stack ut i samhället.
– Jag var väl lite av det svarta fåret. De flesta var intresserade av sport, men jag tyckte mest om att läsa fransk poesi. Min lärare var orolig för att jag läste ”konstiga böcker” och kontaktade min mamma. Men mamma var bra. "Han får läsa vilka böcker han vill", svarade hon. Jag skolkade ofta från skolan och satt på biblioteket och läste istället. Jag har alltid haft ett stort intresse för litteratur och skrev mycket som jag sedan slängde. Depressionen tycks ha löst upp skrivkrampen.
När Andreas skrevs ut från kliniken började han steg för steg ta tillbaka det som förlorades när han var sjuk. Under sjukperioden försummade han sina barn, något som har gett honom dåligt samvete.
– Jag har känt mig usel som förälder. När jag var sjuk hade jag ingen relation till mina barn. Jag försvann fullkomligt in i mig själv. För det har jag känt skuld och skam. Nu försöker jag vara en bra pappa igen och vi återupptäcker mycket tillsammans. Jag ägnar dem mycket tid och får dem att känna sig älskade. Jag är öppen och har berättat för dem att jag har varit sjuk men att jag har fått hjälp. De förstår. Barn har ett sjätte sinne.
Andreas medicinerar i dag för att hålla sjukdomen i schack.
– Jag ser medicinen som en bromsmedicin. Det gör att jag inte glider ner på samma djup och hjälper mig att återerövra det som jag missat. Det är som att lära sig gå på nytt: att laga mat, intressera sig för texter, läsa, att ta kontakt med försummade vänner. När jag var sjuk såg jag inget slut på depressionen. Så skulle jag ha det till döden. Men så är det ju inte. Nu håller jag på att ta makten över min historia och skapar en framtid. Jag är på väg dit.
Andreas Lundberg
Ålder: 42 år.
Bor: Lägenhet på centrala Hisingen.
Familj: Två döttrar. Föräldrar i Båstad samt en bror.
Gör: Driver bokförlaget Alastor Press som framförallt ger ut franska klassiker från förra sekelskiftet och som faller inom ramen för dekadenslitteratur.
Författarskap: Debuterade 2016 med romanen Storm i den pelare som bär.
Bakgrund: Har studerat filosofi och litteraturvetenskap. Är filosofie magister. Har konverterat till katolicismen.
