Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Min tillvaro dag som natt, bestod av gråt, sorg och saknad efter Helena", berättar Anders Ekholm, som hittade tröst i skrivandet.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Anders skrev en bok om sorgen efter sin Helena

2015 miste Anders Ekholm sin hustru Helena. I ett försök att bearbeta sin sorg har han skrivit en bok om deras relation. ”Det är det mest meningsfulla jag någonsin gjort”, säger han.

På soffbordet ligger en hög med böcker; ”Själarnas resa” av Michael Newton och ”Vägvisaren till himlen” av Eben Alexander för att nämna ett par. Och så Anders Ekholms eget alster ”Kärlek bortom döden”. 
Redan under skoltiden gillade Anders att skriva och som den fotbollskille han var, drömde han tidigt om att bli sportjournalist. Efter att ha skaffat några års arbetslivserfarenhet, studerade han masskommunikation på Göteborgs universitet. 
Första jobbet var som sportjournalist på Skaraborgs Läns Tidning. Men hemlängtan fick honom att flytta tillbaka till västkusten och börja arbeta som redaktionschef på en tidning i Torslanda. Efter att tidningens ägare gått i konkurs, jobbade Anders bland annat med olika skrivuppdrag på Vuxenskolan i Mölndal. Eget högt ställda krav och en omorganisation ledde till att han så småningom blev utbränd.
– Det började med sömnsvårigheter. Efter några år kände jag mig dimmig och diffus. Jag ”sprang” på jobbet, kafferaster och luncher ströks. Jag försökte hålla samma tempo som förut, men åstadkom allt mindre. 2002 gick jag in i väggen och det rejält, säger han. 

Anders sjukskrevs och hade mycket tid att fundera över sitt liv. På en kurs träffade han en person som rådde honom att mejla sin profil till Svenska kyrkans kontaktsajt ”Sjunde himlen”. Han tvekade några veckor innan han skred till verket. I samma veva hade en viss Helena Holmberg mejlat sin annons. Den var kort och koncis; ändå sa den i princip allt. Anders uppfattade att den var riktad just till honom och svarade efter ett par dagar. 
Sedan följde en två månader lång och intensiv mejlväxling. Paret upptäckte att de delade många intressen och var överens om vad som var viktigt i livet. Deras personligheter både matchade och kompletterade varandra väl. Samtidigt fanns där något mer, som Anders haft svårt att sätta fingret på. I efterhand har han funderat på om de kanske hade träffats i ett tidigare liv. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bild: Nicklas Elmrin

Redan i sitt första mejl till Anders hade Helena berättat om hudsjukdomen iktyos, som tvingade henne att varje dag smörja in sin kropp och om sin medfödda syn och hörselnedsättning, som ställde till en hel del bekymmer för henne.
– Men Helena var inte sitt handikapp; hon var personligheten Helena, betonar Anders och tillägger att han inte upplevde henne som handikappad. Många som kände henne visste inte heller allt om hennes svårigheter.
Redan vid första daten på en picknick i Slottsskogen stod det klart att de också var fysiskt attraherade av varandra. Nu gick det undan; förlovning efter ett knappt halvår och giftermål 2004. Varför vänta? Anders hade hittat sin tvillingsjäl!
Helena, som tidigare jobbat som journalist, kämpade på med sin doktorsavhandling om kvinnor i islam. Hon hade enorma krav på sig själv och Anders försökte stötta henne så gott han kunde. Men efter att ha drabbats av cancer gav Helena upp sina studier.

Året var 2014, som av Anders beskrivs som ett ”helvetesår” med många sjukhusvistelser, olika behandlingar och inte minst ett stort lidande. Helena dog den 18 april 2015 och med henne halva Anders.
– Jag fick ett annat perspektiv på tillvaron. Vad är verkligen viktigt? Vad är det som gäller? Jo, livets mening är kärlek och relationer till andra människor, säger han och tillägger att om han valt yrke i dag skulle han ha blivit psykolog.
Mot slutet av Helenas sjukdomstid hade han börjat skriva ner sina tankar om deras relation i mejl och sms till släkt och vänner.
– Och när hon gått bort, funderade jag mycket över vad jag sörjde. Jag kände att jag behövde bearbeta den delen och började skriva för att få ordning på mina tankar. Min tillvaro dag som natt, bestod av gråt, sorg och saknad efter Helena och jag fann också tröst i skrivandet. 

Att skriva om hustrun Helena och deras relation blev ett sätt att försöka hantera sorgen för Anders Ekholm. Bild: Nicklas Elmrin

Anders, som alltid varit intresserad av existentiella frågor, fick nu en personlig anledning till att fördjupa sig i vad som händer efter döden. Och ju mer han läst och funderat, desto mer övertygad har han blivit om att det finns en fortsättning. 
– Vad talar för en fortsatt existens? Förbluffande mycket mer än vad folk i allmänhet tänker. Vissa kan inte acceptera att partnern gått bort. Så är det inte för min del. Men existerar Helena i en annan dimension? Kommer vi att träffas igen? Om jag skulle vilja? Fullständigt självklart! Men det är inte samma sak som att jag kommer att göra det.

Boken blev klar efter knappt ett års skrivande och har tryckts i 100 exemplar. Vänner och släktingar har läst den och betraktar den som en fin kärleksskildring.
– Responsen har varit nästan löjligt positiv. Det är jättekul, men det viktiga är inte vad andra tycker om boken, utan att jag har kunnat sätta mina känslor på pränt, säger han. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.