Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anders Piltz, lördagskrönikör.

Anders Piltz: "Vad skrattar man åt om hundra år?"

Anders Piltz filosoferar kring det faktum att urtidens lägereldar i dag motsvaras av miljarder skärmar där minnen och myter sprids, uppfinns och används. "Vad kommer man att skratta åt om hundra år i de berättelser och myter som numera är allmänt accepterade?", undrar han i sin lördagskrönika.

Varje kultur, samhälle och familj bärs upp av en fond av minnen. Att ingå i ett socialt sammanhang eller nätverk är detsamma som att ingå i en minnesgemenskap. Vissa minnen firar man, andra förtränger man. Minnena formar oss. Minnen är användbara. De förälskade återkommer gärna till den dag de möttes. Glider parterna senare isär, då blir minnena en arsenal av vapen att använda mot varandra. Individer och grupper förtränger det plågsamma, men nedtystade minnen fortsätter ändå att styra och härja utan att be om lov.

På grottstadiet förvaltades minnena av de äldre, som runt elden på kvällarna berättade skrönor om gångna krig och jaktbedrifter, hjältar att beundra, skurkar att avsky. Före uppfinningen av skriften kunde man lära sig hur mycket som helst utantill. Vissa var bättre än andra på att formulera och minnas, och så framträdde barder som med sina rytmiska berättelser, som upprepades och lärdes utantill, stärkte sammanhållningen kring en accepterad historieskrivning, stammens bild av sig själv. Så uppstod berättelser om det trojanska kriget och Odysseus irrfärder och de isländska sagorna. 

Bruket av historien och historierna skiftar med tiden. Gamla historieböcker skildrar det egna landet eller kontinenten som ärans och hjältarnas hemvist medan andra folk och kulturer står för det destruktiva och underlägsna. Läser man nu en hundra år gammal populärhistoria, Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden, är det svårt att inte skratta åt skönmålningen av svenskarna, deras kungar och arméer. 
Men vad kommer man att skratta åt om hundra år i de berättelser och myter som numera är allmänt accepterade? Vad kommer man att förfasa sig över? Urtidens lägereldar motsvaras av miljarder skärmar där minnen och myter sprids, uppfinns och används. Tusen stridiga intressen vill att följarna ska dela deras syn på vårt ursprung, historiens mening, värderingar som ska omhuldas respektive utrotas, valmöjligheter och framtidsutsikter, vad som hotar oss och vad som räddar oss. Myter sprids blixtsnabbt, trollen trivs. 

Vilka minnen förtränger vi nu, vilka självbedrägerier kommer eftervärlden att upptäcka? Vilka statyer kommer då att resas, vilka hjältar och vilka skurkar utpekas, vad berättas och vad förtigs? Vilka värderingar har stått sig, vilka skrattar man åt? 
Så mycket viktigare att vi omhuldar det som är västerlandets bidrag till världsarvet: skepsis inför enkla svar på svåra frågor. Faktakontroll och faktarespekt. Strävan efter objektivitet, ett ibland ouppnåeligt ideal, men ett ideal som måste vårdas och värnas. Brottsutredarens och journalistens och den anständiga människans ledstjärna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.