Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anders Piltz, lördagskrönikör.

Anders Piltz: "Tid att summera minnen"

KRÖNIKA: Årets sista lördagskrönika är minnesvärd – den katolske prästen Anders Piltz skriver om minnen ur olika perspektiv.

Nyårsafton inbjuder till summering av det som kalendern kallar 2016. Vi består av våra minnen. Alla kan berätta om sitt första tydliga minne. Var och en har sin berättelse, och har man berättandets gåva kan man dra den berättelsen så att den intresserar fler än den närmaste kretsen. Man kan plåga omgivningen (och sig själv!) med sina minnen, om de ständigt upprepas. Allt man fäster sig vid ingår för alltid i minnesprogrammet i hjärnan. Vissa privata minnen ger en fysisk rysning av obehag, andra fyller kroppen med värme. Lust, stolthet, smärta, skam: vi styrs av våra minnen.

Vad vi inte lika ofta tänker på är det kollektiva minnet. Tankevanor, antaganden, traditioner (Kalle Anka klockan 15), vanor, värderingar, trosföreställningar, sättet att uppfatta världen är produkter av social träning sedan barnsben och ingår i den kollektiva minnesbyggnaden, något som blir övertydligt för den som tvingas att inrätta sig för ett fortsatt liv i låt oss säga Afghanistan. Politiska reflexer, matvanor, fritidsaktiviteter, skämt, ordvändningar är resultatet av upplevelser, dvs. minnen. Foton, filmer, YouTube-klipp, tv-serier, låtfragment, det man lär sig hemma, i skolan och i medierna: allt blir en inskolning i det kollektiva minnet. 
Släktingar och syskon minns det man själv har glömt. Utan minnesgemenskapen är man en isolerad ö: om ingen fattar vad man syftar på blir man en pelikan i öknen. Skriften, alla tiders viktigaste uppfinning, tillåter oss att hoppa över den muntliga traderingen och ta del av Augustinus minnen efter sexton sekler.

Det kollektiva minnet framför andra är modersmålet, bäraren av traditioner, legender, poem, ner till de mest basala och banala grymtningar. 
Grekerna kan stoltsera med ett språk vars äldsta spår är igenkännliga efter tretusen år, och de kan berömma sig av det som hände i Aten för 24 sekler sedan. 
Ett nationsbygge är alltid ett snickrande på det kollektiva minnet, som manifesterar sig i monument och årsdagar. 
För folk som upplevt krig är fredsdagarna smärtsamma erinringar av de stupade, de som berövades sin framtid: som 11 november i England eller 4 maj i Danmark, firade med vallmoblom eller kransnedläggningar. (Ingen kollektiv smärta tvingar svenskarna att gå ut på gatorna 6 juni). En historielärobok visar hur det önskvärda kollektiva minnet såg ut när boken skrevs. I den ena berättelsen upptäcker Columbus Amerika, i en annan berättelse flyter en hotfull tingest närmare stranden.
Måtte 2016 för dig ha burit på mer hopp än smärta. Var det smärtsamt, måtte det finnas någon som kan ta del av ditt minne.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.