Anders kände inte igen sin fru – kämpade och kom tillbaka

När hon var nästan hemma mötte hon Anders på väg till frisörsalongen. Men knappt hade Åsa Hardin hunnit in på gården förrän telefonen ringde. Det var frisören – ”din man ligger och dör på golvet”.

– Jag svarade ”nä, nä, jag såg honom ju för tio minuter sedan”, ”jo men du förstår inte, han är död”.

Åsa gör en kort paus och förklarar därefter:

– Som jag fått det berättat för mig hade Anders satt sig i frisörstolen, tagit av glasögonen och glidit ner på golvet. Hjärtat stannade. Han fick en massiv hjärnblödning.

Skulle klippa sig

Solen skiner på Kalvö där Åsa och Anders är två av tre bofasta. Lite över tio år har gått sedan de lämnade Lerum och flyttade till Åsas barndomsparadis. Då Anders på försommaren 2008 var nära att mista livet förändrades vardagen. Själv minns Anders bara att han skulle klippa sig, sedan ingenting.

– Man reagerar olika på chock, konstaterar Åsa. Jag blev fokuserad. Jag tog in hunden, la ut nycklarna till barnen, hämtade min plånbok och åkte i väg.

Med ett svagt leende lägger hon till:

– Jag gjorde en skitsnygg fickparkering, bättre än någonsin. Sedan såg jag frisörerna utanför salongen, vissa grät. Anders låg därinne. En kvinna höll på att få håret färgat. Två ambulanser var på plats.

Vidare berättar Åsa om hur hon satt vid Anders fötter medan ambulanspersonalen försökte få i gång hans hjärta. Han fördes sedan till Östra sjukhuset men snart beslutades det att han skulle flygas till Sahlgrenska. Åsa fick en påse i handen med Anders kläder och vigselring.

– Sköterskan sa ”jag är så glad att vi lyckades få av ringen utan att behöva klippa sönder den”, det var väldigt omtänksamt.

Bara skakade på huvudet

Åsa tar en klunk kaffe. På andra sidan bordet sitter Anders som efter att han förts till Sahlgrenska opererades och placerades i respirator i tre veckor. När han vaknade lades han in på rehabavdelning i Borås.

– Nästan varje dag åkte jag till Anders på sjukhuset och jag frågade alltid om han visste vem jag var, minns Åsa. Men han skakade bara på huvudet.

Åsa beskriver hur hon satte upp bilder av familjen på väggarna och gjorde fotoalbum.

– Jag köpte också en Walkman och spelade in 80-talsmusik – Anders var dj på 80-talet. När jag stoppade lurarna i öronen på honom och han rörde på högerfoten kände jag ”yes!”. Jag ville ha tillbaka den Anders han varit innan – inte någon annan gubbe. Och plötsligt när jag kom dit en dag efter tre månader och ställde samma fråga som vanligt – ”vet du vem jag är?” – svarade han ”ja, långvarig samarbetspartner”.

Åsa ler återigen. Hon och Anders träffades i Fjällbacka då de var en bit över 20. Åsa arbetade som seglarinstruktör när hon fick hon frågan om hon kunde hoppa in som dörrvakt på en krog, det skulle komma en galen dj från Göteborg – det var Anders. Han blev sedan den första kille Åsa tog med till Kalvö.

Har längtat hela livet

– Jag hade aldrig ens tagit hit några kompisar. Kalvö var heligt för mig.

Som barn tillbringade Åsa sina somrar på Kalvö. Släkten har funnits på ön sedan 1600-talet.

– Jag har längtat hit hela mitt liv. När jag var liten gömde jag mig när vi skulle åka hem.

Bild: Anna Edlund

1/4

På Kalvö driver Åsa och Anders idag Kalvö ostron. Då Anders blivit så pass bra att han efter cirka två år fick komma hem – han tampas dock fortfarande med bland annat hjärntrötthet och nedsatt syn – sålde paret villan i Lerum.

– Jag klarade inte stadslivet längre och vi hade ett hus här, säger Anders. Vi hade tänkt flytta hit längre fram men nu blev det tio år tidigare än planerat. Det är ett helt annat liv, vi har det väldigt bra.

Han ler lite när han fortsätter:

– Och Åsa ville ju hit så snabbt som möjligt. Det enda vi funderade på var vad hon skulle göra här, jag fick ju pension. Men så kom vi att tänka på ostronbanken som tillhör oss.

Ostronplockning

Den första tiden på Kalvö kretsade för Åsas del kring att lära sig allt om ostron – gäster från när och fjärran kommer nu för att plocka sina egna.

– Jag känner stor tacksamhet över att vi får bo här och att vi har varandra, säger Åsa. Det är inte synd om oss. Jag vill ge andra möjlighet att se att det kan bli bra. Det har varit fruktansvärt jobbigt, jag grät alltid på vägen hem då jag hälsat på Anders på sjukhuset, men jag var övertygad om att vi skulle klara det.

Åsa tystnar ett ögonblick innan hon lägger till:

– När Anders fortfarande låg på Sahlgrenska fick jag träffa en kurator som frågade ”tänker du lämna eller stanna?”. Det var en konstig fråga. Jag tänkte ju ”detta fixar vi ihop”.

Lina Norman

livsstil@gp.se