Ami dansar fram solen och ljuset

Ami Skånberg Dahlstedt arbetar med scenkonst, dans, film och text. Det har hon gjort sedan hon var 14 år.

När hon var yngre var det jazzbalett och balett, senare dansimprovisation men år 2000 mötte hon sin lärare, sin sensei, Nishikawa Senrei i Kyoto, Japan och det förändrade allt. Sedan 2000 tillhör hon Nishikawa-skolan.

Dansar med öppet hjärta

– Hon lärde mig att i dansen ska man dansa med öppet hjärta. I dansen sätter man andlig mognad främst och man dansar med och för sina förfäder.

Nishikawa Senrei menade att om det fanns en betalande publik så var det inte för dem man dansade i huvudsak. Man dansade med djupaste allvar för de döda. Dansen skulle bland annat förkroppsliga tomheten.

– Hon lärde mig att jag inte behövde ta in publiken så som vi gör i väst. Dansen förkroppsligar rum, atmosfärer och för att uppnå det behöver du öva på tomhet, säger Ami Skånberg Dahlstedt.

Att tömma sitt ansiktsuttryck

Den japanska dansen skapas inte av något inre psykologiskt drama. Det handlar i stället om att tömma sitt ansiktsuttryck och låta formen skapa karaktären och berättelsen. Att tillåta mellanrummen i rummet och pausen mellan två rörelser få ta plats.

– Det uttryckslösa ansiktet ska vara en yta där betraktaren kan projicera sina tolkningar och upplevelser av dansen.

En viktig byggsten i japansk scenkonst är suriashi, att man går långsamt.

Suriashi - Flytande gång

Suriashi är central i Amis praktik, vilken hon har utövat med sin lärare Nishikawa Senrei.

Den långsamma gångtekniken får ofta representera resande. Det kan vara från specifika platser men ofta även från ande till kropp eller från människa till gudinna. Suriashi betyder flytande fot.

– Man skulle också kunna kalla det – ett resande steg.

Hon berättar vidare:

– När en dansare kommer in på scen varieras dessa steg beroende på vem dansaren gestaltar. De är ett slags dialekt på om det är en man, en kvinna, en kvinna som gestaltar man, en man som gestaltar kvinna, vilken klasstillhörighet en har, om de tillhör en kurtisan eller en krigare.

En aktivistisk scenkonstpraktik

Sedan 2014 går hon i suriashi på olika platser i världen, ensam och tillsammans med andra som en aktivistisk scenkonstpraktik. Hon utforskar också de olika dialekter som hennes dans innehåller, där Nihon Buyô (klassisk japansk dans) har varit en viktig kunskaps­källa.

– Det hindrar mig inte att skapa ny dans där jag har med mig den japanska dansen. Jag improviserar ofta med solfjädrar. Min lärare Nishikawa Senrei, som turnerade över hela världen med sina egna verk, förklarade att nihon buyo är en samtida konstform. De historiska danserna finns kvar men vi skapar nytt.

– Jag har studerat sju traditionella danser i nihon buyo, samt delar av tre olika Noh- pjäser och jag försöker vara danstekniken trogen.

Vid uppträdanden men också under träningen dansar Ami i kimono.

Doktor i dansvetenskap

Danserna använder kimono på olika sätt, där man svänger eller håller samman ärmarna, fäller ut eller fäller ihop solfjädern. Dansuppvisningar sker oftast inomhus och i strumpor. Fötterna förflyttas ofta ljudlöst och ska oftast vara i kontakt med golvet. Men de flesta danser innehåller också stampningar.

I mars 2022 blev Ami filosofie doktor i dansvetenskap.Hon har en PhD från University of Roehampton. Titeln på avhandlingen är ”Suriashi as Experimental Pilgrimage in Urban and Other Spaces”.

Hon är lektor i dans och programansvarig för ett masterprogram på Stockholms Konstnärliga Högskola. Hon arbetar även på Högskolan för Scen och Musik och presenterar ofta suriashi och sin konstnärliga forskning på internationella konferenser.

– Det finns väldigt litet skrivet om japansk dans. Det behöver göras mer. Min avhandling har bidragit till att minska det glappet.

Ami berättar att de japanska kejsarna var förtjusta i dans utförda av både män och kvinnor.

– Shintoismen tillät kvinnor som andliga och konstnärliga utövare men med buddhismens intågande blev Japan mer patriarkalt vilket speglades i scenkonsten.

Men fortfarande i dag så har kvinnor inte tillträde till Kabukiscenen.

– Nu när jag är äldre vill jag veta mer om dansens ursprung och varför vi dansar. Att vi tar med oss vårt arv, minnesarkiv, i dansen.

Förkroppsligan körsbärsblommorna på Hanami

Idag kan du dansa tillsammans med Ami vid ett körsbärsträd som planterades 2014 i Botaniska Trädgården.

– Tillsammans förkroppsligar vi körsbörsblommorna och trädet och firar vårens ankomst. Dansen är en bearbetning av en originalkoreografi från Nishikawa-skolan, säger Ami Skånberg Dahlstedt.

– I japansk dans dansar du nästan alltid med danssolfjädrar men jag har gjort om den så att alla kan vara med och dansa och använda sina egna händer som solfjädrar. Nu har jag dansat den tillsammans med barn och familjer sedan år 2004.

– I japansk scenkonst finns humorn med. Man ska locka fram gudarna med humor. Dans är bra för och bra emot allt. I den japanska danstraditionen värderas erfarenhet och ålder och man anses vara som bäst i åldern mellan 50-70 år. Det gör att jag har många år kvar, säger Ami Skånberg Dahstedt.

Eva Brandt