Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Bäckström, präst och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Allt det där som finns på djupet

De nya fynden på den förlista Estonia-färjans skrov har fått prästen Pontus Bäckström att reflektera över hur sorgebearbetningen på många sätt förändrats genom åren. ”De flesta människor har en egen förmåga att själva hantera sin sorg i de sociala sammanhang och nätverk som finns tillgängliga. Att under en sorgeprocess ”må dåligt” är inte något osunt, utan en rimlig reaktion på en för stunden orimlig livssituation”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Estonia-katastrofen för tjugosex år sedan rev upp ett svart hål i själen hos dom människor som blev personligt drabbade, men också vi andra blev berörda på olika sätt. Nu visas en dokumentär på Dplay, där ett tidigare okänt hål på Estonias sidoskrov har upptäckts och lett till krav på ny utredning om orsaken till Estonias haveri. Inre och yttre hål, sorger i våra liv, höstlöven som faller, allt det där som finns på djupet och som vi begravt därnere.

Dagen efter att Estonia hade förlist sökte sig anhöriga till färjeterminalen för att få information. Det gjorde också diverse stödpersoner; präster, psykologer, kuratorer etc. Jag vet inte hur organiserat det där var, men det är någonting som inträffar varje gång det sker en katastrof eller större olycka. Det mobiliseras stort och människors behov av att ”prata med någon” leder till att det ibland, i det akuta skedet, finns fler på plats som vill trösta än bli tröstade. Det berättas då om en präst som ser en person sitta på en bänk på terminalen, med huvudet förtvivlat nedböjt i händerna. Prästen lägger sin hand på hens axel och säger: ”hur är det?”, typ. Personen tittar upp och utbrister med en suck: ”Åh nej, inte en prästjävel till!”.

Måhända skall den här lilla anekdoten inte övertolkas, men kanske säger den något. Det är inte alla som vill prata när livet precis har rasat samman. Inte sällan finns, hos dom som står bredvid, en önskan eller föreställning om att ett ”proffs på sorg” skall kunna ställa allt tillrätta, genom att säga någonting tröstande eller klokt, så att alla ska må bra igen. En slags quick fix: trycka på sorgens on/off-knapp. Det är mänskligt. Vi känner oss otillräckliga i situationen och upplever att bristen på ord, tystnaden, är svår att hantera och vara i. Därför kallar vi på präster och psykologer som förväntas säga något, bära det svåra, ta hand om det jobbiga, få undan det bara. Lite som Harvey Keitels rollfigur ”The cleaner”, i filmen Pulp Fiction, när han får röja och städa efter ett mord som lämnat vissa spår och avtryck, om en säger så.

I dag tänker vi på ett annat sätt och synen på sorgebearbetning har förändrats genom åren. De flesta människor har en egen förmåga att själva hantera sin sorg i de sociala sammanhang och nätverk som finns tillgängliga. Att under en sorgeprocess ”må dåligt” är inte något osunt, utan en rimlig reaktion på en för stunden orimlig livssituation. De flesta människor tar sig också vidare och ur sitt mörker efter en tid. Sorgen får nya uttryck och ansikten, dagarna får andra färger. De som inte klarar av det där, utan fastnar i mörkret, kan behöva hjälp av utomstående stödpersoner. Ofta efter en tid, när de flesta runt omkring gått vidare i livet och den egna sorgen blir mer ensam och bortglömd.

I Bibeln berättas om en människa, Simon av Cyrene, som, när Jesus inte orkar bära korset hela vägen till avrättningsplatsen, bär det en kort bit på vägen. Det är en bra bild. Vi har alla våra kors som vi måste bära själva, ingen annan kan bära dom för oss. Men vi kanske kan gå vid varandras sida en stund, dela det svåra, ofta i tystnad, orden är inte så viktiga, närvaron är allt. Inre och yttre hål, allt det där som finns på djupet och som vi begravt därnere. Vi klarar mer än vad vi tror om vi gör det tillsammans. ”Alla du möter utkämpar en strid inuti som du inte vet någonting om. Var snäll. Alltid.”