Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Eek, krönikör för Namn Bild: Jonas Lindstedt
Jonas Eek, krönikör för Namn Bild: Jonas Lindstedt

Jonas Eek: Alla människor går i väntans tider

Prästen Jonas Eek går i väntans tider. ”Alla väntar på något. Det har vi gemensamt. Men vår väntan kan se väldigt olika ut. Frågorna träffar oss där vi sitter i vårt livs förarsäte. Hur lever jag i de väntans tider som är mina? Vad ska jag göra fram mot mitt livs mållinje? skriver han i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För nästan på dagen fem år sedan – den 27 november 2016 – kör racerföraren Nico Rosberg i mål i Grand Prix-tävling i Abu Dhabi. Han korsar mållinjen som världsmästare i Formel 1 och har äntligen nått sina drömmars stora mål. Men bara ett kort ögonblick senare, två meter efter mållinjen, bestämmer han sig för att avsluta sin karriär. Han är trettioett år gammal och har fått nog.

När jag läser om Rosbergs beslut i racerbilens cockpit påminns jag om att alla människor går i väntans tider. Till och med en världsmästare i den finaste av racerbilsklasser. Rosberg verkar ha väntat så starkt att det bara tog honom någon nanosekund att, trots lättnad och eufori, fatta sitt drastiska beslut. Så efterlängtat var det.

Alla väntar på något. Det har vi gemensamt. Men vår väntan kan se väldigt olika ut.

Den gravida kvinnan är förväntansfull inför sitt barns födelse. De två kärlekskranka som levt separerade från varandra är förhoppningsfulla inför återseendet. Den sjukes väntan på besked eller behandling präglas av förstämning eller till och med förfäran. Den åldrandes bidan färgas av förundran inför tidens gång, ibland också av förtvivlan inför tillvarons villkor. Gemensamt är att alla väntar.

Hösten förstärker väntans tider. De allt mörkare dagarna med sina drivor av multnade löv inskärper den insikt Pär Lagerkvist diktar om: En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Frågorna träffar oss där vi sitter i vårt livs förarsäte. Hur lever jag i de väntans tider som är mina? Vad ska jag göra fram mot mitt livs mållinje?

Texterna som kyrkan läser den här helgen handlar om väntan och längtan och prioriteringar. De rymmer uppmaningar att hålla fast och att vara vaken. Väntan och längtan hör samman med vaksamhet och vakenhet. Men också med ett tydligt drag av förtröstan. Tilltron till att vi inte är ensamma i kupén, utan att någon delar vår resa. Någon som kommer oss till mötes framifrån – så att säga från målområdet.

Väntans tider behöver därför inte präglas av uppgivenhet eller oro inför en okänd framtid. Väntans tider får också lov att kläs i frid och överlåtelse. Hösten är en bra tid för sådana övningar.

När Nico Rosbergs beslut var taget verkar i alla fall han ha erfarit något som kan kallas för frid. En frihet från sådant som tidigare betytt så mycket. I en intervju berättar han att han, i och med sitt beslut att hoppa av, spolade ner motsvarande en miljard kronor i avloppet. Men han konstaterar lakoniskt: ”Shit happens!”

Pär Lagerkvist verkar vara inne på ett liknade spår – om än med helt andra formuleringar. Hans dikt om väntan och om alltings förgänglighet landar i orden: ”Din frid skall vara oändlig så som havet”.

Det är en frid som kan fylla oss i våra väntans tider, redan nu när vi i hösttid tränar upp vår vaksamhet.