Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Alla borde ha en Gunnar i sitt liv

Prästen Tomas Sjödin filosoferar över nåden att mogna på det sättet att han ska få finnas till där för någon, kanske till och med bära någon varsamt en kort sträcka och så ge det där lilla, lätta kastet som kan behövas när man hamnat i mörkret på tillvarons vind, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För ett par dagar sedan fick jag ovanligt vackert sms. Det kom från en av mina kamrater, Gunnar. Han skrev egentligen i ett annat ärende men kunde inte låta bli att berätta om vad som hade hänt ett par månader tidigare.

Gunnar och hans hustru kännetecknas av att de finns till för andra, inte minst har de många unga människor som de umgås med och på olika sätt stöttar.

En av dem, Victor, hade ringt en dag och varit lätt panikslagen. Grannarna i hans hyreshus hade upplyst honom om att det härjade en råtta i en kasse på hans vind. De hade hört råttan rumstera omkring och sett hur kassen rört sig och sagt att han måste åtgärda detta. Eftersom Victor själv inte kände sig mogen uppdraget att eliminera skadedjuret, ringde han Gunnar som rykte ut på direkten utrustad med tillhyggen som han fann lämpliga.

De gick tillsammans uppför trapporna. Väl uppe på vinden såg Gunnar att det mycket riktigt rörde sig i kassen. Han lyste med telefonens lampa och upptäckte snart att det inte var någon råtta utan en fågel. En tornseglare närmare bestämt. Luftens okrönte akrobat, den skickligaste av flygare men som är extremt klumpig på marken. Nu låg den där och trasslade in sig alltmer i en ljusslinga på kassens botten. Gunnar tog varsamt fågeln i sin hand och marscherade tillsammans med Victor till ett område där det fanns lite växtlighet. Han gjorde ett lätt kast upp i luften och i samma ögonblick fick fågeln tillbaka sin nästan magiska flygfärdighet. Den var nu i sitt rätta element och gav sig omedelbart av. ”Att jag fått hålla en frisk tornseglare i mina händer är fullständigt unikt” skrev Gunnar i sitt meddelande till mig.

Jag finner berättelsen rörande på mer än ett sätt. Naturligtvis är det fint att fågelns liv gick att rädda och att den kunde återvända till sina halsbrytande räder över sommarhimlen. När jag skriver detta sitter jag på balkongen till vårt gamla hus på Hisingen och hör det kvirrande och svischande ljudet av den tornseglarfamilj som bor under vår takfot. De rundar vårt hus i en nästan overklig hastighet och hittar tillbaka till ingången till sitt bo med millimeterprecision.

Men minst lika rörande finner jag själva relationen mellan människor som det skiljer mer än fyrtio år på. Visst är det unikt att hålla en frisk tornseglare i sin hand, men det är också unikt att ett par som passerat pensionsåldern finns till för, och stöttar, ungdomar som inte är deras egna.

Och varje gång jag sitter här och ser uppvisningarna från de långflygare som varje år återvänder till just vårt tak kommer jag tänka på Gunnar och Victor och ber om att jag själv också skulle få nåden att mogna på det sättet, att jag också skulle få finnas för någon, kanske till och med bära någon varsamt en kort sträcka och så ge det där lilla, lätta kastet som kan behövas när man hamnat i mörkret på tillvarons vind. Eller med Victors ord: ”Alla borde ha en Gunnar i sitt liv”.