Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Engagemanget inom organisationen Ung Cancer har betytt mycket för Ahmed Jalal. ”Första gången jag mötte andra medlemmar och vi berättade våra historier för varandra upplevde jag en stark gemenskap”, säger han. Bild: Lina Norman

Ahmeds smärta i axeln visade sig vara cancer

När smärtan i axeln visade sig bero på cancer kom det som en chock. Men kort efter avslutad behandling bestämde sig Ahmed Jalal för att använda erfarenheterna den tuffa tiden fört med sig till något betydelsefullt. I dag är han en av organisationen Ung Cancers föreläsare.

När han hörde läkaren uttala ordet tumör upplevde han det som att marken rämnade – drömde han?

– Jag tänkte ”kommer jag att leva eller dö?”, säger Ahmed Jalal. Jag kände på mig att tumören inte var godartad.

Med beskedet att han skulle bli skickad vidare till en duktig kirurg på Sahlgrenska lämnade Ahmed Jalal sjukhuset i Kungälv. Det var våren 2016 och Ahmed hade då under en längre tid haft ont i vänster axel.

– När jag kom hem och mötte min dåvarande sambo började jag gråta, fortsätter Ahmed. Hon ringde sin mamma som kom för att trösta mig. Även min syster kom.

Bild: Lina Norman

Ahmed lutar sig fram och förklarar att han innan den dagen redan hade sökt hjälp på vårdcentral två gånger men vid båda tillfällen fått beskedet att smärtan i axeln förmodligen berodde på en muskelinflammation.

– Det började med att jag kände, när jag tränade, att axeln inte hängde med. Men aldrig hade jag kunnat tro att det skulle bero på cancer.

Blixtrande smärta

Smärtan som till en början var diffus övergick så småningom i blixtrande.

– Den kunde bedöva hela kroppen, säger Ahmed. Då började jag bli rädd på riktigt. Det var en smärta jag aldrig varit med om innan.

Han minns en dag då han plötsligt fick så ont att han skrek rakt ut.

– Det var första gången jag tänkte att det kunde vara något farligt.

Men då Ahmed vid sitt andra besök på vårdcentralen åter fått höra att han inte behövde oroa sig åkte han med vänner på semester. En resa han blev tvungen att avbryta.

– Jag kunde inte sova, det kändes som en kniv i axeln. Jag blev irriterad och det gick ut över andra.

Bild: Lina Norman

Slutligen, efter att en tredje gång sökt hjälp, blev Ahmed skickad på röntgen och tumören i axeln upptäcktes. Han beskriver hur han kort därefter fick beskedet att det handlade om cancerformen sarkom. Han satt hos kirurgen på Sahlgrenska tillsammans med sin pappa, syster och dåvarande sambo.

– Jag hade inte sagt något till mamma – jag ville inte oroa henne. Pappa bröt ihop på parkeringen. Jag försökte trösta honom och sa ”det löser sig”.

Cellgifter och operation

Inskriven på avdelning 69 på Sahlgrenska genomgick Ahmed därefter cellgiftsbehandling, operation och ytterligare cellgiftsbehandling.

– Det var ett sådant helvete, säger han dröjande. Och ingen förklarade för mig innan hur jobbigt det skulle bli även psykiskt. Jag var inte beredd på det.

Det var dock under tiden på sjukhuset som Ahmed kom i kontakt med organisationen Ung Cancer – vilket betydde mycket. Men till en början var han skeptisk, erkänner han.

– Jag trodde att det var för yngre personer, femtonåringar, säger Ahmed. Men en kille från Ung Cancer gick runt på avdelningen och till slut pratade jag lite med honom. Det fick mig att inse att jag inte var ensam om det här. Det fanns andra unga vuxna som gått igenom samma sak.

– Jag blev medlem direkt och sa till mina nära att jag ville göra något för att hjälpa andra.

Bild: Lina Norman

Våren 2017 var Ahmed, som i dag föreläser om sin cancerresa, färdigbehandlad men går regelbundet på kontroller.

– När det närmar sig röntgenundersökning blir jag orolig, men bara då. Det skulle tära för mycket om jag tänkte på det varje dag.

Ung Cancer-föreläsare

Ahmed förklarar att han tidvis känt sig arg över att det tog så lång tid att få rätt hjälp – det är en av anledningarna till att han valt att engagera sig som föreläsare inom Ung Cancer. Kanske kan han bidra till att någon annan slipper råka ut för samma sak.

– Men jag är väldigt tacksam över vården jag trots allt fick, poängterar Ahmed. Jag är tacksam att jag lever och sjuksköterskorna på avdelningen var fantastiska.

– Jag är också tacksam över vänner och familj som hjälpt mig. När jag fick cancer fick även min familj cancer. De har gjort hela resan med mig. Jag snackade väldigt mycket med min ena syster som är nybliven psykolog och jag behövde aldrig vara ensam. Min dåvarande sambo sov med mig på sjukhuset nästan varje natt – ibland gjorde min mamma det. Men alla har inte det stödet. Det är också en orsak till att jag vill jobba med Ung Cancer. Jag vill visa andra att de inte är ensamma.

När vi ses har Ahmed en vecka tidigare haft två föreläsningar – på ett sjukhus och vid ett Ung Cancer-event.

– Flera grät. Jag fick bekräftat att min historia berör. Kan jag bara hjälpa någon annan så är jag nöjd. Jag vill inte att det jag gått igenom, den erfarenhet jag fått, ska gå till spillo.

Ahmed Jalal

Ålder: 28 år.

Familj: Föräldrar och två systrar.

Bor: Kungälv.

Gör: Studerar offentlig förvaltning i Borås.

Intressen: Träning, fotboll, artisten Drake.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.