Agneta Pleijel om sin sjukdom: "Jag klev in i dödens gästrum"

Vi ses i lägenheten på Södermalm där Agneta Pleijel har bott i många år med maken Maciej Zaremba. Rummen är stora, med knarrande trägolv. Överallt finns böcker – i bokhyllor och i travar på bänkar och bord.

– Nej, jag ser inte på tv. Det hinner jag inte med.

I stället skriver hon, eller läser. Senast Ingrid Carlbergs bok om Alfred Nobel och ”Mannen i skogen” om Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Men även Anna- Karin Palms biografi om Selma Lagerlöf och Karin Smirnoffs första två romaner om Jana Kippo, och så vidare.

– Jag ser fram emot Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus ”Pesten”. Det är intressant att läsa om och minnas hur man läste första gången.

Blev mycket sjuk i TBE

Att hon nu blir 80 år är inget hon tänker på. Möjligtvis kan hon känna att det inte är så bråttom längre med att säga ja till allt. Delvis hänger det ihop med att hon i somras blev mycket sjuk i TBE, den fästingburna virussmittan.

– Jag hade vaccinerat mig, men man kan få den ändå, förklarar hon.

I en och en halv månad vårdades hon på sjukhuset då lunginflammationerna avlöste varandra och hela hennes kropp blev utslagen.

– En stor del av tiden var jag inte vid medvetande. Det var som att jag klev in i dödens gästrum. När jag vaknade upp en dag hade jag ingen aning om vad jag hade varit med om. Det var en konstig upplevelse.

Fortfarande känner hon sig lite stapplig på benen, och hjärtat ska undersökas. Men det går framåt. Dock inte av sig självt. Varje dag kör hon sina rehabiliteringsövningar.

– Jag kan bli förvånad över att jag har fått dem. Det skulle väl vara mer ekonomiskt om åldringarna försvann. Men jag är tacksam förstås.

Döden en process

Vi fikar på kaffe och bulle. Efteråt plockar Agneta fram snusdosan. Rökningen har hon lagt åt sidan många gånger i sitt liv, berättar hon och lägger vant in en prilla.

Om det passar sig för en dam, vare sig det gäller rökningen när hon var yngre eller snusandet nu, är inget hon bryr sig om.

– Jag har aldrig varit en dam, påpekar hon.

Dam eller inte, snygg är hon fortfarande. Och på något vis ålderslös, vilket inte betyder att hon tror att framtiden är oändlig. Livet kommer att ta slut.

Vad tänker du om det?

– Efter det jag var med om i somras tänker jag att man försvinner och att det inte är farligt. Jag har ingen virulent dödsångest som många verkar ha. Min ambition är att jag ska ta emot döden med så stort lugn som jag kan. Vi är ju biologiska varelser och vi ingår i ett kretslopp. Det är en vacker process.

Innan det sker kommer hon att jobba på så länge lusten är kvar och så länge det finns frågor som hon vill ha svar på. Ur vissa avseenden är det också enklare nu än när hon var ung. Som att hon har blivit bättre på att bestämma själv.

– Jag har alltid haft svårt att säga nej. Låtit mig dras in i saker, i tidstendenser. Lite inställsam och en som gärna vill vara med. Det kan utvecklas till en sjuka.

Självbiografiska böcker

Att se sig själv är svårt, men arbetet med de självbiografiska böckerna ”Spådomen: En flickas memoarer” från 2015 och ”Doften av en man” som kom 2017 har bidragit till hon har fått fastare konturer, säger hon.

I den första får vi följa henne under barnåren, som präglades av många flyttar och föräldrarnas skilsmässa. I den andra boken är hon en ung kvinna, vass och duktig student på litteraturvetenskapen och som kritiker, men som har det svårt med kärleken och inte riktigt vet vem hon är eller vart hon är på väg.

I dag säger hon att det är bra att inte riktigt veta vem man är, det leder till nyfikenhet.

– För mig är livet ett ofantligt äventyr. Jag har väldigt sällan haft tråkigt. Nu måste jag erkänna att det har snävats in. Jag kommer inte att segla jorden runt. Men det andliga resandet och upptäckandet finns kvar.

Lena Wreede