Agneta dokumenterade och återfann barndomsvännerna

Agneta hade nyligen avslutat sin tredje yrkeskarriär. Keramikverkstaden hade stängts, ugnen hade avyttrats och det galleri hon drivit hade visat sin sista utställning. Sedan tiotalet år är hon pensionerad från bildlärarjobbet på Löftadalens Folkhögskola och tiden som fritidspedagog kändes oändligt avlägsen – hon hade alltså tid för något annat.

– Men att det skulle bli barndomen i Johanneberg var mest en tillfällighet.

Som så många andra var Agneta då och då inne på Facebook. En dag fick hon kontakt med en gammal klasskamrat från årskurs tre, Leslie Forsberg.

– Vi pratade om gemensamma minnen och klasskamrater och så föddes idén att försöka samla ihop våra gemensamma minnen och göra en dokumentation.

Lätt att säga, men inte lika självklart att kunna göra – det var ju nästan 70 år sedan de satt där i bänkarna.

– Men lustigt nog var det inte alls så svårt. Leslie hade redan kontakt med en del av klasskompisarna och den ena kontakten gav den andra. Till slut hade vi fått tag på alla förutom de som tyvärr redan avlidit. Jag frågade om de ville vara med och skriva ner sina minnen och ungefär hälften var intresserade.

Releasekalas i trädgården

Jobbet fortgick enbart på nätet och någon gemensam träff blev det inte förrän vid releasekalaset i Agnetas trädgård i augusti förra året.

– Det var fantastiskt roligt att träffas igen. Från början kände jag faktiskt inte igen en enda av dem, men efter en stund kände man igen rösterna och sättet att röra sig.

Dokumentationen från skoltiden gav mersmak och efter releasen gav sig Agneta i kast med att hitta gamla lekkamrater.

– Det gick faktiskt lika lätt. Det var påtagligt att många hade behållit kontakten med varandra – även om jag inte gjort det. 15 av de 44 jag fått tag på ville vara med och dela sina minnen i en skrift. Den blev klar i mars och alla som är intresserade har kunnat beställa sina exemplar.

Agneta och hennes barndomskamrater växte upp i Övre Johanneberg på Örnehufvudsgatan.

– Det var två moderna funkishus ritade av stadsarkitekt Uno Åhrén som uppmärksammats för sina designmöbler redan på Göteborgsutställningen 1923. Till stor skillnad från nu var det svårt att hitta hyresgäster till lägenheterna. Min far, som jobbade som bankman och även som musiker, fick bra kontakt med husägaren. På så sätt kunde pappa rekommendera flera av sina musikerkompisar och bankkollegor som hyresgäster.

På varje sida av de två funkishuset fanns två områden med så kallade barnrikehus som i folkmun kallades Solgårdarna.

– Där bodde familjer från arbetarklassen som tidigare bott i trånga omoderna lägenheter med dass på gården, kallvatten och kakelugn.

Inkomstrelaterad hyra

1934 hade beslut tagits i Sverige att bättre bostäder skulle byggas för denna grupp. Kommunerna bestämde vem som fick flytta in och hyrans storlek sattes efter familjens inkomst.

I Johannebergsskolan möttes barnrikehusbarnen och tjänstemannabarnen.

– Det fanns en slags rivalitet mellan våra två grupper och en del av oss tjänstmannabarn var nog lite rädda men samtidigt fascinerade av de tuffare kompisarna från barnrikehusen. Vi lekte sällan ihop men en av killarna i mitt hus hade en kompis på solgårdarna. Men ingen där var taskig mot honom när han var där, han hade ju en beskyddare i sin solgårdskompis.

Men ibland blev det bråk. Efter trettondagen brukade man samla ihop utkastade granar för att bygga hyddor av dem. Det var konkurrens mellan killarna från Örnehufvudsgatan och solgårdarna om granarna och ofta blev det slagsmål. Men det var inte värre än att slagsmålen upphörde om någon fick näsblod.

– Värre än så vara inte gängbråken bland de små på den tiden.

Arbetet med barndomsminnena har givit Agneta nya tankespår.

– Jag trodde att de flesta mammorna var hemmafruar i våra tjänstemannafamiljer på Örnehufvudsgatan men det visade sig att mer än hälften var yrkesarbetande och hade till exempel frisersalonger, blomsterhandlar eller syateljéer. Överraskande många var också ensamstående. Nu har jag blivit nyfiken på att ta reda på mer om kvinnolivet under vår barndom.

Tänker plugga sociologi

En annan sak Agneta funderat över är paralleller till dagens invandring.

– Mina föräldrar var som många andra invandrare till stan. Mamma kom från ett strängt schartauanskt hem i norra Bohuslän. Jag tror aldrig hon riktigt kunde anpassa sig till storstadslivet – men hon kunde i alla fall språket. Jag funderar mycket på de problem många invandrarkvinnor har i dag som inte ens kan svenska.

Tankarna har inspirerat till nya vägar.

– Nu vill jag läsa sociologi för att jobba vidare med de frågorna. Hoppas jag kommer in!

Birgitta Tingdal