Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Adam Rheborg har fått sällskap av en pingvin ute på de nästan oändliga landområdena på Antarktis. Det är i den här miljön Adam trivs som bäst.

Adam har drabbats av en envis polarbacill

Adam Rheborg är definitivt drabbad av polarbacillen. Varje vinter tillbringar han några månader i Antarktis och i sommar jobbar han som expeditionsledare på Svalbard – för tjugonde året i rad.

Att Adam skulle komma att bli en av Sveriges mest erfarna moderna polarfarare ser han som ett resultat av målmedveten vilja. Som ung ryggsäcksresenär sökte han efter uppdrag som kunde förena hans intresse för biologi med hans nyfikenhet på världen. Resor i USA, Japan, Australien och ett jobb som dykinstruktör i Thailand ledde till att han så småningom tog sikte söderut – på Antarktis.
– Jag läste allt jag kom över om Antarktis och satte som personligt mål att jag skulle dit innan jag fyllt 30. 

Iskalla killen Adam Rheborg tar en selfie i Sydpolen. Bild: Adam Rheborg 
Iskalla killen Adam Rheborg tar en selfie i Sydpolen. Bild: Adam Rheborg 


En dag ringde en god vän och erbjöd Adam att hoppa in som guideassistent på ett expeditionsfartyg med betalande gäster i Svalbard, granne med Nordpolen. Det var 1998.
– Jag visste knappt att Svalbard fanns, ännu mindre var det låg. Jag föreställde mig en grushög med lite is på toppen. Men jag tackade ja. Väl på plats blev jag förälskad. I Svalbard alltså. Och jag förstod snart att guida naturälskande människor i polartrakterna var en perfekt roll för mig.
Sedan dess har Adam varje sommar jobbat som guide och expeditionsledare i Svalbard. 
– Jag tröttnar aldrig. Svalbard är en av få platser i världen där man kan vara bortkopplad från omvärlden, på riktigt. Landskapets öppna vidder och enorma glaciärer, djurlivet både i havet och på land, midnattssolen och den spännande polarhistorien. Alltihop är unikt. 
Men Antarktis då? 
– Med konkret polar-erfarenhet i ryggen fortsatte jag att söka jobb på de få fartyg som kryssar antarktiska farvatten med turister ombord. Jag garderade mig genom att läsa på om precis allt som det kunde bli aktuellt att föreläsa om för gästerna. Det tog flera år, men till sist fick jag napp! 
En vecka efter sin 30-årsdag kunde Adam kliva iland i Antarktis. 
– Jag missade födelsedagsmålet med en vecka men det var okej. Att gå iland där var för mig lika stort som att komma till månen. Jag kysste marken! Sedan fick jag klart för mig att det var precis där pingvinerna, hm, går.

Bild: Antarctic Logistics & Expeditions
Bild: Antarctic Logistics & Expeditions


Som expeditionsledare för äventyrliga turister reser Adam nu världen över sju månader om året. Botswana, Galapagos, Namibia, Hebriderna – listan över trakter där han känner sig hemma är lång - men polarområdena hör fortfarande till favoriterna. 
– Svalbard är lättillgängligt och man kan röra sig mycket på land. Grönland är naturskönt och storslaget som Antarktis, fast grönare förstås. Antarktis är religiöst. Få ställen på jorden är så oförstörda. Allt är så stort, överväldigande och nedisat. Sydgeorgien är en annan favorit. Det är en ö stor som Gotland med miljontals pingviner, elefantsälar och pälssälar. Det händer att folk blir så överväldigade och berörda att de börjar gråta. 

Få människor har sett det inre av Antarktis. Adam jobbar där några intensiva veckor varje vinter, då det är sommar i Antarktis. 
– Man flyger in med ett stort fraktflyg och landar direkt på inlandsisen. Sedan flygs resenärerna vidare med mindre skid-försedda flygplan till olika platser på kontinenten, som den geografiska Sydpolen till exempel, där vi övernattar i tält och besöker forskningsstationen.
Att leda expeditionsresor med betalande resenärer som inte sällan gör ”sitt livs resa” kräver förutom kunskap förstås även engagemang och omtanke 24 timmar om dygnet. Man kan undra hur Adam orkar. 
– Det är en livsstil. Vännerna hemma i Göteborg har slutat fråga var jag just har varit eller vart jag är på väg nästa gång. Vi pratar om annat.

I sommar väntar Svalbard på nytt – för tjugonde året i rad. 
– Ingen resa är den andra lik. Resenärerna är nyfikna på naturen och bekymrar sig inte om de blir lite leriga och blöta. De tycker att ett möte med valrossar är viktigare än kvällsdrinken. Precis som jag gör.
Fotnot: Polarbacillen är en skämtsam beskrivning av den längtan tillbaka som tycks drabba de flesta som någon gång vistats i polartrakterna. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.