Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Albert Bonnier har inga planer på att pensionera sig från bokförläggandet. ”Ju äldre man blir desto bättre blir man, om man fortfarande är någorlunda pigg', säger han inför 65-årsdagen. Bild: Maja Suslin

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Abbe Bonnier har näsa för bra historier

Namnet förpliktar, men Albert Bonnier har klarat skivan. Under sina 35 år i bokbranschen har ”Abbe” förenat klassisk förläggarkonst med en osviklig känsla för samtiden.

Att vara namne med ett av Sveriges äldsta bokförlag tillika den tredje generationen i branschen som heter Albert Bonnier – det låter som en snitslad bana från vaggan till bokförläggarstolen. Händelsevis är det också där Abbe Bonnier har hamnat. Men han vidhåller att hans karriär har präglats mer av händelser än av förutbestämmelser. Efter universitetsstudierna råkade han bara hamna i redaktionell miljö. Där upptäckte både han och hans chefer efterhand att han passade bra för förläggaruppgiften.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag har nog haft en nyfikenhet på människor som har varit väldigt positiv i det här jobbet. Sedan har jag haft en känsla för vad som är en bra historia. Och någonstans också en känsla för tajming, att den här historien är bra just nu.

Fingertoppskänsla

Den fingertoppskänslan ledde till att han 1999 gav ut den omdebatterade feministiska antologin Fittstim, som i dag kanske kan ses som en prolog till #metoo-rörelsen. Även Jason ”Timbuktu” Diakités debutroman En droppe midnatt kom rätt i tiden. Diakités familjehistoria sträckte sig från slaveriets USA till folkhemmets Sverige och berörde aktuella frågor om etnicitet, identitetssökande och tillhörighet.

Bland Abbes talanger finns också förmågan att sammanföra rätt personer; en stark berättelse får möta en skicklig penna och en ljuv försäljningssuccé kan uppstå. Ett talande exempel är när han frågade David Lagercrantz om han ville skriva Zlatan Ibrahimovics historia. Ett annat är när Lena Katarina Swanberg fick skriva Pigge Werkelins berättelse om hans ohyggliga upplevelser under tsunamikatastrofen. Fruktbara samarbeten med bra tajming – mycket Abbe Bonnierskt.

En låg profil

Efter 35 år i bokförläggandets tjänst hyser han heller ingen tvekan om att boken har en framtid. Det långa perspektivet kan hans familjehistoria bidra med.

Hur var det att växa upp i den berömda släkten Bonnier?

– Det är en stor fråga! Jag hade en privilegierad uppväxt, det är jag fullt medveten om. Men det var också en tid när Sverige såg väldigt annorlunda ut. Man uppfostrades till att hålla en mycket låg profil, och där kan jag ju se att det är annorlunda i dag.

Som barn fick han höra från sina föräldrar att pengarna de ärvde hade deras förfäder arbetat ihop, och det skulle man ha stor respekt för. När han tog klivet ut i vuxenlivet rådde ett samhällsklimat präglat av viss misstänksamhet mot pengar och ägande, ett förhållande han liknar vid Östtyskland, och som har ändrats drastiskt sedan dess.

– Folk som växer upp i den typ av miljö i dag kan helt enkelt inte föreställa sig hur det var.

Nya kretsar

Uppväxten i en familj med en så offentlig position gav förvisso också ett nätverk och en tillhörighet. Det har inneburit fördelar, inte minst i yrket som förläggare. Men som vuxen har Abbe Bonnier också sökt sig vidare till nya kretsar och andra delar av samhället och världen, bland annat genom äktenskapet med hustrun Nalini som har sina rötter i Indien.

Föräldraskapet och den autistiske mellansonen Victor har påverkat hans liv mycket. Det har varit en kamp, men också en möjlighet att möta människor som gör stora insatser. Abbe Bonnier nämner särskilt antroposoferna i Järna, där Victor numera bor och arbetar.

– Victors utmaning har gjort mig ödmjuk inför vad det kan innebära att vara förälder, och hur stark man måste vara när man inser att ens barn har en väldigt stor uppförsbacke. Det har också väckt en enorm kämpaglöd, beskyddarinstinkt och kärlek som jag nog faktiskt inte visste att jag hade inom mig.

Natur och enkelhet

Det är med familjen han ska tillbringa sin födelsedag. Då reser de till Rom, annars åker han gärna till familjens stuga i Stockholms skärgård. Där, i havsbandet, hittar han en motvikt till det extroverta, intensiva livet som förläggare.

– Att sitta på den där kobben, omgiven av tystnad och natur och enkelhet, det är väldigt meditativt och lugnande.

Albert ”Abbe” Bonnier

Ålder: Fyller 65 år den 24 januari.

Gör: Bokförläggare och delägare i Bonnier AB.

Bor: Stockholm.

Familj: Hustrun Nalini, director på Deutsche Bank, tre barn, Raoul, 26, Victor 24, och Tara, 12.

Så firar jag födelsedagen: "Reser till Rom med fru och barn. Det blir spökvandring på tolvåringens begäran, och middag med förläggaren, mentorn och numera Rom-bon Per Gedin och hans fru Ann-Katrin Atmer".

Om att fylla 65: ”Man lär sig att uppskatta sådant som man tog för givet när man var yngre: att man är frisk, har familj och nära vänner”.

Senaste kulturupplevelse: ”Reine Brynolfssons fantastiska uppläsning av Orhan Pamuks ’Den rödhåriga kvinnan’ på radion häromdagen”.

Stör mig på: ”Att min generation har misskött Östersjön så mycket att det inte längre går att fånga någon fisk där. Det stör mig verkligen”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.