Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mailla Okomdal Nordanstig Bild: Langhjelm
Mailla Okomdal Nordanstig Bild: Langhjelm

Manilla Okomdal Nordanstig: Överraskningar i vardagen

”Prästen Manilla Okomdal Nordanstig låter sig hänföras av molnens ljudlösa skådespel samtidigt som man andas in och andas ut. Det händer något i den stilla rytmen. I kyrkans årskalender är vi nu inne i den stilla rytmen, ordinary time som den kallas på engelska. ”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När låg du senast på rygg i gräset och tittade upp mot molnen? Jag gjorde det häromdagen och insåg att det var väldigt längesedan jag bara tittade på molnen på himlen och såg dem långsamt dra förbi. Det är ju i och för sig inte till någon nytta för någon annan att man ligger och bara tittar upp i det blå. Men när man tar sig tid att vända blicken uppåt och låter den vila vid molnformationerna som byter skepnad allteftersom vindarna leker med tussarna, så hinner något hända inom oss. Vissa funderingar klarnar när molnskyar skingrats eller när stora moln far iväg med de vindar som drar.

Man kan föra goda samtal därpå marken, om man har någon som har tid att ligga bredvid och avslappnat kan se på samma moln en stund. Eller så kan man hänföras själv av molnens ljudlösa skådespel samtidigt som man andas in och andas ut. Det händer något i den stilla rytmen. I kyrkans årskalender är vi nu inne i den stilla rytmen, ordinary time som den kallas på engelska. Under den perioden infaller inga stora kyrkliga högtider, det är mest som vanligt. Vanliga söndagar men några av dem med ett särskilt tema. Så mitt i allt det vanliga får man en och annan aha-upplevelse som den söndag som kallas Kristi förklarings dag då man läser om hur Jesus lät några av lärjungarna se hans gudomlighet innan han återvände till den vanliga vandringen, mitt i vardagen, i mötet medmänniskor som var mitt uppe i sina bestyr, i sina funderingar i en vardagsrealism, precis som din och min.

Mitt i detta finns plats för aha-upplevelser och stora insikter. Och kanske är det först när man är i den lugna lunken som man har tid att vända blicken åt ett annat håll, få nya perspektiv och se på molnen eller vad som finns bortom dem. När jag har tid att vara kvar i lunkandet blir jag medveten om mina andetag, syresättande inandning och lättad utandning. Kroppens puls och livets rytm. Bara det är ju stort i sig! Ett livets mirakel i varje hjärtslag och varje andetag som pågår i det allra mest vanliga.

När låg du senast på rygg i gräset och tittade upp mot molnen? Jag gjorde det häromdagen och insåg att det var väldigt längesedan jag bara tittade på molnen på himlen och såg dem långsamt dra förbi. Och så funderar jag på vad som egentligen är den vanliga vardagen, nu när det inte varit som vanligt på länge. Hur blir det till vardags, när det inte är sommarlov eller undantagstillstånd? Ordinary time i kyrkan fortsätter lyckligtvis långt in på hösten, så det är väl bara att lunka med. Sensommarens lugn kommer med kvällar som ger ro att somna när det mörknar framåt natten. Hösten kommer tillbaka med ny termin och gammal rutin. Åtminstone i vanliga fall. Eller förr om åren. Jag vet faktiskt inte hur det ska bli framöver. Vad blir nu det vanliga normala? Hur blir den nya vardagslunken när vi fått nya insikter om livet och tillvaron? Vill vi ha nya överraskningar eller vill vi helst slippa? Vill vi hänföras över högst vardagliga ting och passa på att njuta av det högst ordinära?

Jag får nog fundera lite till på det, här på tröskeln mellan det ovanliga och det vardagliga. Bäst att lägga sig i gräset igen eller i hängmattan och se på himlen som fortfarande finns kvar där som alltid och trots allt.